Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖTET
Innan vi hann hem, sjönk solen, och det samlade sig dimma
i dalbottnarna.
Karl-Artur lyfte huvudet. Tåreflödet tycktes vilja stanna.
Han upphörde att kyssa hennes händer för att i stället
insuga varje ord, som de vackra läpparna uttalade.
— Kan du verkligen minnas hur vi vandrade? Vägen
gick från kulle till kulle. Så snart som vi nådde opp på
en höjd, belystes vi av solen, men nere i dälderna omslöts
vi av dimman. Hela världen försvann omkring oss.
Vart ville hon komma? Mannen, som älskade henne,
gjorde inte mer något motstånd. Utan några invändningar
lät han henne föra honom med sig bort på denna färd
mellan de solbelysta kullarna.
— Ack, vilken vandring det var! fortsatte Charlotte. Den
milda, blekröda solen och den mjuka, skinande dimman
förvandlade allt omkring oss. Jag såg till min förvåning, att
helt närbelägna skogar blev ljust, ljust blå, medan de
avlägsnare höjderna stod i klaraste purpur. Vi gick i ett
övernaturligt landskap. För att inte väckas ur förtrollningen
vågade vi knappast tala om hur vackert det var.
Charlotte höll inne. Hon väntade, att Karl-Artur skulle
säga något, men han ville tydligen inte avbryta.
— Uppe på kullarna gick vi helt sakta och anständigt.
Men då vi kom ner i de dimfyllda dalarna, så började vi
dansa. Ja, kanske inte du, men jag. Jag dansade framåt
vägen, alldeles lycksalig över kvällens skönhet. Jag trodde
åtminstone, att det var detta, som förorsakade, att jag inte
var i stånd att gå.
I detta ögonblick överfors Karl-Arturs ansikte av ett
leende. Charlotte smålog tillbaka. Hon förstod, att
paroxys-men var övervunnen. Han var åter herre över sina känslor.
— Vi vandrade över ännu en kulle, fortfor Charlotte.
Du hade då alldeles upphört att säga något. Jag undrade
om herr pastorn ogillade, att jag hade dansat på
landsvägen, och jag tordes knappt gå vid din sida. Men då vi
kom ner i nästa dalgång, då dimman omgärdade oss... Jag
vågade inte dansa mer, men då...
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
