Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning. Problemet - II. Auktoritet och autonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samvetslös soldat att desertera inför fienden; men om
fosterlandskärleken binder min själ som en helig plikt, skall denna
känsla vara vida mera verksam till att göra mig till en
min fana trogen soldat än alla hotelser i världen. Häri
ligger hela afståndet från lagligheten till sedligheten,
mellan afhållsamheten från att göra ondt och dygden.
Långt ifrån att leda till anarki, kan samma autonomi,
som är och icke kan vara annat än den verkliga lydnaden
för och själens inre hängifvenhet åt det godas lag, ensam
alstra högsta ordning och fullständig harmoni.
Som både auktoritet och autonomi till sitt väsen
äro framåtskridande och mycket aflägsnade från
fullkomlighetens tillstånd, kan ingendera uppställas såsom absolut.
De påverka hvarandra för att vinna styrka och
tillsamman höja sig mot samma förnuftets och rättvisans ideal.
Under sin utöfning ombildar autonomin auktoriteten, i det
att den småningom förflyttar dess säte. Auktoriteten
bidrager endast så mycket bättre till autonomins utveckling.
Af deras dubbla verkan framgår mänsklighetens allmänna
framsteg.
Häraf följer, att hela den historiska auktoriteten
förtjänar på samma gång både aktning och kritik: aktning,
därför att den såsom uttryck för en tradition, en vana,
ett bestämdt samhällstillstånd, lämnar oss ett arf, hvaraf
vi dragit nytta och fortfarande draga nytta; men därnäst
äfven kritik, därför att samma auktoritet, då den höjer
vårt medvetande och vårt förnuft, icke representerar mera
än ett förgånget moment i utvecklingen och endast i ett
nytt framsteg har grund för sin tillvaro. Den fria
forskningen är med hänsyn härtill icke allenast en rätt, utan en plikt.
Den nya sanning, som den fria forskningen upptäcker, är
äldre och vördnadsvärdare än den mest vördnadsvärda
auktoritet. Efter sina skol- och läroår kallas människan af
själfva lifvets allvar till att granska sina lärares meningar,
att endast med förbehåll antaga förgångna tiders arf, att
inverka på sitt lands inrättningar för att sätta dem i bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
