Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle spelar »långtjänis» och Pilgrenskan tar och målar om sig inuti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nå, hva nytt, lilla fru Jonsson, sa hon
sedan.
— Jag ä väl ingen skvaller-åttamat heller,
snäste Jonssonskan.
— Bevars väl, sa Bobergskan, tycker någen
de… Lilla fru Jonsson behöfver man, ta mej
rundt om ingenting, inte stoppa slantar i för å
få någe ur. Jag tycker de rinner ur frun som
ur en gammal trasig stupränna.
— Jaså, ä de så, att fru Boberg inte trifs me
mina enkla vanor, sa magasinsfrun, så kan jag
nog få en annan kärring, som sitter sönder mina
ärter.
— Bevare mej väl, smickrade Bobergskan.
Jag unrar, hvem som inte skulle villa sätta sej
öfver dem, jag. Förrexten har jag inte lim i
ändan, så frun behöfver tro att jag tar nåra me mej.
Magasinsfrun sade ingenting, hon fortsatte
ilsken med etikettskrapandet och ett tu tre tog
hon Bobergskans blanksvärtsbutelj och smetade
en etikett på i tanke, det var hennes egen
dricksbutelj. Men Bobergskan märkte ingenting, hon
satt bara och tänkte ut hur hon skulle kunna få
lappen ur magasinsfruns skvallertunna.
— Nå, den där Anderssonskans ohängda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
