Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Någon briljant uppfostran har jag visst inte fått”,
avarade fru Alin. ”Men jag har åtminstone tidigt fått lära
mig tänka på hvad jag genom böcker eller af lifvet kunnat
inhemta. Visserligen ha jag och Anna här oftast varit
upptagne af vårt handarbete; men mycket vetande kan ju
inhemtas bara genom samtal, och för resten vet ju herr
Willner, att den, som verkligen vill lära sig något, får alltid
någon stund ledig dertill.”
Medan frun ännu talade, kom Anna in. Hon bar i
handen en hel knippa med blåsippor och såg så frisk och
glad ut.
”God morgon, Anna!” sade Willner, i det han
skyndade henne till mötes. ”Jag har här att tacka dig för en
vacker morgonbetraktelse!”
Hau visade henne den nyss lästa skriften, som han
ännu höll i sin band.
”Jag trodde inte, att en karl skulle vara så nyfiken!”
sade flickan med högröda kinder, i det hon bemäktigade sig
papperet och hastigt vek det tillsammans.
”Säg inte så, när det gäller en sak som denna. Jag
har alltid trott på en stor författares ord, att stilen eller
skrifsättet är menniskan; och när jag derföre nu fick i min
hand en skrifvelse, som du författat, var det mindre
underligt, om jag ville göra bekantskap med dess innehåll”
”Låt oss nu inte vidare tala om den saken!”
”Jag skall verkligen inte tillägga många ord derom;
men det vill jag åtminstone ha uttaladt, att jag, efter
bekantskapen med sådane tankar, högre än någonsin värderar
den, som framställt dem.”
”Det är alldeles oförskyldt, hvad min person beträffar;
ty förmodligen är detta inte annat än erinringar af hvad jag
hört andra tala eller skrifva.”
”Huru som helst, är det ändå alltid ett godt tecken,
att man lifligast fäster i minnet det ädlaste och bästa.”
”Se så, tyst nu, du smickrare!” sade flickan med en
glädtighet, i hvilken det dock låg mycket allvar på botten.
”Jag förstår mig i alla fall inte på att betala med samma
mynt igen. Det enda, jag möjligen kan bestå dig, är det här!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
