Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. kap. Hanna möter Apollyon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Eländiga, usla varelse! Jag kan aldrig skrifva
om den, och jag skall aldrig förlåta dig det så länge
jag lefver.“
Margret skyndade till för att skydda Amy och
Betty för att lugna Hanna, men denna kunde ej
styra sig längre, och efter att till afsked ha gifvit
systern en örfil, störtade hon ut ur rummet och upp
på vinden till den gamla soffan, der hon utkämpade
striden inom sig sjelf.
Stormen saktade sig då fru March kom hem,
och sedan hon fått veta hvad som händt, lyckades
hon bringa Amy derhän, att hon insåg hvilken orätt
hon tillfogat systern. Den uppbrända boken var
Hannas stolthet och betraktades af familjen såsom ett
litterärt skott, hvilket lofvade mycket. Den innehöll
blott ett half dussin små fe-sagor, men Hanna hade
arbetat på dem med största ifver och deri nedlagt
hela sin själ i den förhoppningen att hon skulle
kunna få sitt arbete tryckt. Hon hade kort förut
renskrifvit de små berättelserna med mycken omsorg
och förstört de gamla manuskripten, så att Amys
eldbrasa tillintetgjort systerns älsklingsarbete under
flera år. Eör andra kunde måhända Hannas förlust
förefalla obetydlig, men i hennes egna ögon var det
en förfärlig olycka, och hon kände att den aldrig
skulle kunna ersättas henne. Betty sörjde lika mycket
som om en af kattungarne sprungit bort och Margret
vägrade denna gång att försvara sin kelgris; fru March
såg allvarsam och sorgsen ut, och Amy kände att ingen
skulle omfatta henne med den fordna kärleken förr
än hon bedt om tillgift för den handling s.om hon nu
mer än någon annan önskade varit ogjord.
Då det ringde till te-dags, kom Hanna ned men
såg så uppretad och otillgänglig ut, att Amy alldeles
tappade modet, då hon bönfallande sade:
“Var snäll och förlåt mig, Hanna; jag är
mycket, mycket ledsen öfver livad jag gjort.“
“Jag förlåter dig aldrig,“ ljöd Hannas bittra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
