Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Berndtsons dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vinkel i den gamla byggningen. Nu kom den glada
barnskaran, ljusens barn, de som prisa och lofva
Herran. — Deras gestalter voro af tät ljusglans, | i, fina,
genomskinliga kläder, som sväfvade kring deras
andekroppar. Efter dem kom Stinas ande bredvid
Stjernros’, begge i sin ungdomsfägring, liksom hade de ej
genomgått lifvet, begge utan en besmittelsens fläck på
de snöhvita mantlarne, hvilka, liksom vekt siden,
om-gåfvo deras kroppar och endast lemnade det saliga
anletet bart. Det var en lång procession af
andevarelser; jag kände några, andra icke. Men jag kände
ingen derför att han var sig lik, utan deraf att jag
i denna stund förstod den gestalt, som
motsvarade deras andliga tillstånd. Denna procession gick
fram genom begrafningsprocessionen, som just nu
lemnade templet; men det oaktadt behöfde den ej
något rum, utan fortsatte, liksom der ingen funnits, sitt
tåg till altaret. Sången tystnade några ögonblick. Jag
såg huru fyra af barnen lyfte sig upp öfver altaret
och spände en pell af guld och purpur öfver
ande-paret, och jag hörde en röst säga: I ären ett — det
är fullkomnadt.
Då kände jag, huru några varma tårar föllo från
mina ögon och en af dem stannade på mina
sammanknäppta händer. Jag såg hur tåren hvälfde sig, rund
och blank, på min hand, men i tåren speglade sig ett
anlete, som smålog emot mig och nickade vänligt. Det
var som om någon stått vid min sida och speglat sig
— jag kände detta anlete väl — jag såg mig om
hän-ryckt af salighet och der stod Emilia, för första
gången, och såg mig småleende in i ögonen — och min
själ förnam att hon sade: ”stå fast intill ändan, så
skall du undfå lifsens krona.” Då tänkte jag: skall
det gå med mig som med min vän?
Hon såg min tanke och nickade vänligt; hon
försvann.
Då uppstämdes sången igen. Tåget skulle
återvända ur kyrkan och flickans ande och Stjernros’
nalkades der jag satt.
Då fick jag tillfälle att närmare betrakta henne.
Hon var sådan, som jag ofta sett henne, ett fullväxt
skönt barn, med samma englaleende som hon hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
