Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bröllopsfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag är riktigt rädd för den der backen7’, sade
Johanna, sedan de hunnit ner. ”Han är tre gånger så
lång som Kungsbacken och så krokig sen; tyst! stanna
en smula, nu kommer deras vagn rullande; aj aj,
Gustaf, hör hur fort det går i öfra svängen, de eländige
krakarne kunna ej hålla igen.”
”Det gör ingenting, bara han håller stången midt
i vägen”, anmärkte Gustaf.
Knappt hade han hunnit yttra dessa ord, förrän
de sågo den tunga vagnen komma utför backen i stark
fart och nalkas den svåraste svängen, der han också
var som brantast. Detta gjorde att kusken gjorde en
stark ansträngning att sakta farten. Den ena hästen
satte sig och i samma ögonblick brast stången tvärt
af, och vagn och hästar rullade öfver hvarandra snedt
öfver vägen och utför backen.
”Gud Fader i himmelen!” skrek Johanna och
bleknade som en döende; ”Gud Fader i himmelen”,
ropade hon andfådd och sprang bort till den olyckliga
scenen.
Kammarjunkaren tycktes vara oskadad liksom
Gustafs mor, men Emilia kunde ej resa sig sjelf.
”Hur är det, Emilia?” frågade hennes man,
darrande af skräck; ”hur är det? hur är det?”
Emilia var blek, men hon försökte dock att småle.
Hon drog en djup suck och sade sakta: ”intet farligt,
det blir snart bra.”
”Hur är det?” frågade Johanna med vilda blickar;
”se, du har blod på läpparne — har-du krossat dig?”
”Nej nej, kära Johanna”, hviskade Emilia och
vacklade mellan sina stöd; ”ingenting, var blott lugn.”
Emilia lades på gräset; man sprang efter vatten,
badade hennes tinningar och tvingade henne att dricka.
På allas ansigten var förskräckelsen målad, utom på
Emilias — hon var lugn, hon smålog mildt och såg
så vänligt bedjande på dem alla. ”Varen nu lugna,
det går snart öfver”, sade hon sakta; men hon hostade
emellanåt och då blefvo alltid de bleka läpparne
purpurröda, huru hon än sökte dölja det.
Ändtligen hade man fått en annan vagn och det
sorgliga brudtåget gick åter mot staden. Johanna åkte
hos sin Emilia och Gustaf på sin schäs hade åter sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
