Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bröllopsfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Lofva inte för mycket, lilla Johanna”, sade
Emilia mildt. ”Du ser ej ut att just ha lust att visa dig
käck.”
”Nej, nej, gudnås, så är det allt”, sade Johanna
med en sorglig dragning på munnen. ”Man är inte
så djerf heller som man tror. Modet flyger bort som
dam, sä snart man kommer så här bort till en kyrka,
der allt är så stilla och heligt. Jag vet ej, så der
förefaller det mig aldrig i Stockholm, der vagnarne
rulla och folket sorla och der kyrkorna ligga som på
ett torg.”
De resande gingo in, och se, på karlsidan satt
redan Gustaf och på fruntimmerssidan hans gamla mor.
Gustaf nickade åt Johanna; men hon knappt märkte
honom, så djupt grepo henne orgelns toner och
folkmassan, som sjöng den vackra koralen, så konstlöst,
så disharmoniskt; men ändå så enigt och så rikt på
kärlek.
Gudstjensten fortgick på detta enkla, flärdfria sätt,
som vi sä ofta se i våra landtkyrkor, der de
hvitstammiga björkarne, hvilkas kronors ljusa grönska skimrar
genom fönstren, ger själen en helt annan stämning,
än då man genom kyrkfönstren ser ett trevåningshus
midtemot, der i vindskupan en mamsell sitter och
rycker på reflektionsspeglen. Det är onekligt att våra
bättre känslor liksom dyka ner igen, när något så
motsatt afspeglar sig i vårt öga, men att de gå uppåt för
att andas lifsluft, om vi betrakta den rena himlens blå
och de gröna träden, när de titta in genom fönstren,
liksom för att säga: ”här ute, liksom derinne, bor
Gud.”
Johanna var djupt rörd. Hon böjde sig lågt ner
i bänken; ty hon kunde ej låta bli att gråta och
blyg-des att visa det, då hon ändå var en lycklig brud.
Ändtligen kom den vigtiga stunden.
Gudstjensten var slut; men ändå qvarstannade
församlingen i kyrkan. Alla reste sig i sina bänkar.
Pojkarne klängde sig fäst vid väggarne så godt de
kunde och på stolkanterne, liksom ljusen om julottan,
stodo små barn, stödde af sina föräldrar, och riktade
de klarblå ögonen åt koret.
”Det var en vacker brud; men Herre Gud, se han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
