Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De röda gardinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glad att det visst måste hända något förargligt till slut
— det har det alltid gjort, då jag som mest gladt mig
— men det må så vara — hvad tycker du, Emilia;
farmor, det vill säga Gustafs mor, vill nödvändigt att
jag skall ha kyrkans krona, en silfverkrona på mig;
men jag vill ha myrtenkrona och krans, det ser
mycket nättare ut, ja, det gör det. — Tror du inte att en
myrtenkrona skulle se bra ut?”
Nu ingingo de begge fruntimmerna i en så
vidlyftig öfverläggning om bröllopet och alla dess
högvig-tiga ämnen, att kammarjunkaren fann saken tråkig och
gick upp på sitt rum, der han satte sig att läsa i sina
genealogier och emellanåt ransakade sitt hjerta, om ej
det var en smula personlig fåfänga, som kom honom
att ej vilja ha bröllopet hemma. Detta var också
händelsen, det var verkligen en smula fåfänga, ett stycke
stolthet, som satt qvar, huru ofta hans
menniskovän-liga lynne hade strukit öfver den; det är nemligen med
vissa idéer som med droppfigurerna i ett tak, huru
ofta de målas öfver, skina de det oaktadt igenom.
Kammarjunkaren smålog öfver sig sjelf och
skakade på hufvudet liksom han ömkat sig öfver sin
fåfänga.
”Jag har dock”, mumlade han vid sig sjelf, ”många
gånger låtit denna egna fåfänglighet fara, — hm, jag
gick som en slags Brutus och agerade narr för den
stolta patronessan, då kröp fåfängan, till och med
slägt-kärleken i grafven — hvarför? Jo, det var mig rent
af nödvändigt att skydda den arma Emilia; äfven der
hade jag en bortgången att svara inför — Emilias far.
Jag har löst mitt löfte; men verlden har skrattat åt
mig, man har drifvit gäck med mitt namn. Dock”,
tilläde han efter några ögonblick, ”det var godt, det
var en försakelse, en uppoffring — och all vår ära
sägs ju hvila på uppoffringar, som våra fäder gjort för
ett ädelt mål. Sagan omtalar att Ragnar satt i
orma-gropen, men ville ej säga sitt namn — var det
derföre att han ansåg namnet icke som sitt, utan som en
tillhörighet för hans fosterland och hans efterkomma?
— Jag har ingen att lemna mitt namn åt, det dör ut
med mig, vapnet krossas och jag glömmes. Godt!
glömmes; ingen minnes mig, de sista dunkla strålar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
