Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Herre Gud! Alfred, jag har förtjent honom”,
sade hon förskräckt för mitt vilda utseende.
”Det är omöjligt; du ljuger Johanna”, återtog jag.
”Det är blodspenningar — är det icke? Af hvem har
du fått dem ? Arma flicka! — Och jag skulle låna
dem ? Nej. hellre dö.”
Johanna var förskräckt; men kunde ej ändå låta
bli att skratta. ”Ja, så dö då, käre Alfred. Jag
kan inte hjelpa det — men penningarne skcill du
behålla.”
”Och du kan skratta", sade jag med häftighet.
”Är du då förhärdad? Säg, säg Johanna, hvar har
du fått penningarne?”
”Jo”, sade hon med ett illparigt leende och knäppte
med de små fingrarne på bordet, liksom hon skulle
säga något högst vigtigt, ”jo, ser du, Alfred, det var
några herrar som gaf mig sedlen.”
"Johanna, Johanna!” var det enda jag kunde
säga.
”Jo visst, det var några herrar, och de lemnade
mig sedlen.”
”Och du? Har du då gifvit en pantförskrifning
åt förderfvet?” frågade jag mörk.
”Jo visst, en hel hop, så att det knappt fick rum
på lappen”, sade hon och räckte fram ett papper.
”Der kan du då se, huru jag fått penningar.”
Det var en assistanssedel. Hon hade pantsatt alla
sina små dyrbarheter, till och med ett guldhjerta, det
enda minnet hon eger af vår mor; hennes
vinterkappa, hennes utanskor, gardinerna från fönstret, allt
rörligt utom hennes hvardagskläder och de få möblerna
voro på assistansen.
”Förlåt, Johanna, förlåt mig!” sade jag och föll
henne om halsen, ”förlåt mig!” Då tryckte hon sig
hårdt intill mig och började gråta häftigt. ”Var inte
ledsen, jag skall aldrig misstänka dig mera”, sade jag
för att trösta henne, ”var inte ledsen.”
”Ånej, Alfred,” afbröt hon mig häftigt, ”jag är
inte ledsen, men jag är ond", och så fortfor hon att
gråta.
"Nå, förlåt mig, Johanna!” bad jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
