Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjorde att hon ej alldeles öfverglänste sin vackra
styf-mor; men ej nog dermed, hon hade nu, sedan den
unge målaren kommit i huset, då och då rodnat. —
Det fans då således rödt, lefvande blod i hennes ådror
och den skulle kanske snart springa fram i rosor på
kinderna. Uppträdet då lill-Stina gråtande föll i
Emilias famn, derföre att hon tyckte sig finna en likhet
mellan henne och Stefanus; det onekligt sköna i
Emilias ställning och blick vid detta tillfälle och den unge
målarens plötsliga förändring, hans deltagande för Emilia
just i ett ögonblick, som patronessan beslutat skulle
bli det afgörande; allt detta sårade djupt hennes
fåfänga.
En kokett qvinna beräknar sin terräng alldeles
som Napoleon, då han pekade på kartan öfver Italien
och sade om Melas: ”Der skall jag slå honom.”
”Då vi betrakta och bedöma taflan”, tänkte
patronessan, ”då skall jag slå honom.”
Men bataljen förlorades totalt. Alla de beräknade
blickarne, smålöjena, ömheten och känslofullheten mot
den lilla torparflickan, allt var förspild möda; ty den
unge, sköne fienden gjorde en frontförändring. Då
framstod Emilia som en hans allierad och som hon
var en patronessans lydmakt, kände hennes vrede inga
gränser; hon gick fram med eld och svärd i hennes
unga hjerta, ref sönder hennes heligaste kärlek och
hånade hennes bästa känslor.
Emellertid fortfor hennes vänlighet mot den unge
målaren, hvars undervisning för Emilia hon likväl så
pass hindrat, att den nästan ej omtalats, hon sökte
genom list att segra i sjelfva undergångens timma.
Men Berndtsons arbete var slut och han måste
resa.
Det var en mulen och snödimmig februariqväll;
dagen näst före den hans resa var bestämd.
Patronessan satt, som vanligt, i sin salong i
kammarjun-karens sällskap; Emilia fans ej der och Berndtson
kunde ej få veta hvar hon fans. Patronessan var glädje
och skämt och roade sig med att visa sitt goda
hufvud genom att narra kammarjunkaren till långa, vida
och breda diskussioner in i historien, i så måtto som
den hänger ihop med heraldiken. Den unge målaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
