Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djupt i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
se, att hon är gammal, och fastän mormor måste JcoJca
starrhöet, innan ”kossan51 förmår äta det; men hon
är likväl det dyrbaraste af allt, och derför är hon
också inläst med en starkt tillriglad dörr, så att
”tas-sarne”, det vill säga vargarne, ej skola komma in; ty
det finnes under vintern många i skogen och det
händer ofta, att de i långa rader stryka öfver mossen der
nedanför eller om qvällarne titta in genom det lilla
fönstret och betrakta den fladdrande lågan från
spi-seln; de äro ”kossans” fiender allihop.
Blott en gångstig leder till den gömda platsen
och der är stilla och tyst hela året om; man hör ej
ens, om ej vinden ligger på, klockorna från
sockenkyrkan ; det är en mil dit, öfver berg och mossar, ända
till dess man närmare templet kommer in på odlade
platser och passerar några hemman, der
nämndemannen och kyrkovärden bo, och man kommer till lilla
klockarebostället med sina syrener och siberiska
ärtträn kring knutarne.
Men der finnes dock granskap; ty blott en half
fjerdingsväg derifrån, vid stranden af en göl eller liten
skogssjö, om hvilken den sagan gick, att den är af
ett omätligt djup och att der nere i bottnen stod en
stor kopparkista, som sänktes ner "i ofreden” för
många, många hundrade år sedan, der vid stranden låg
en liten, mycket liten, jemförelsevis med den jag förut
omtalat, dock ny och väl ombonad koja. Stället
kallades i dagligt tal för ”Stoltens” eller Stoltens torp,
efter sin egare och innebyggare f. d. korporal Stolt,
som med sin lilla pension der lefde för sig sjelf och
om somrarne brukade fiska i den lilla sjön, som var
ett slags San Marino ibland fiskrepubliker.
Deruppe i torpet åter, det der med vedboden och
kohuset bredvid sig, som nu låg öfversnöadt i tjocka
skogen, se vi en klar eld glindra genom de små
rutorna och, oaktadt yrvädret, lysa inåt den ödsliga
skogen strax utanför; rökgången i den öppna spiseln
var kort och vid och således flög en stor qvast gnistor
upp mot den mörka himlen hvarje gång man rubbade
den sprakande granveden eller det torra riset, som
underhöll brasan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
