Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förord.
Eget nog måste jag anmärka, det jag redan såsom
litet barn, (d. v. s. före 1808 års krig) — intresserade
mig för dessa det Finska folkets Slägtnamn, och det till
den grad — att jag ej blott igenomgick kyrkoböckerna
i Jockas socken, för att derifrån uppsöka, och anteckna,
alla de derbefintliga skilda, och många, inom Församlingen
förekommande olikaslags finska familjenamn,
utan kunskapade jag härom dessutom äfven i närmaste
socknar. Hvem kunde väl då ana, och allraminst jag
— det jag nu, vid nära sju och sjuttio års ålder, skulle
välja detta ämne till föremål för en närmare historisk
forskning. [1] Äfven sedermera, under mina vandringar
[1] Ja det ligger ofta redan medvetslöst nedlagdt i barnets
anlag — fröet till dess andliga utveckling, eller liksom en viss
aning med afseende å framtiden; såframt nemligen detta frö
sjelfständigt får utveckla sig, och ej störes, eller qväfves, af motverkande
orsaker. Åtminstone gäller detta om mig. Ty jag har nemligen nu
efteråt, och i en sednare tid, funnit — att allt hvad jag i en
mognare ålder sökt verka, och åstadkomma — redan, såsom ett
„embryon“, låg förborgadt in nuce — innan det såg ljuset. Så t. ex.
då Domprosten M. J. Alopæus, i Borgå 1803, upptog i sitt hus en 7
års gammal purfinsk bondgosse, benämnd Johannes, med afsigt det
han, såsom en jemnårig lekkamrat till Biskopens yngsta son, skulle
lära denne tala finska, så antog min Fader, som då var hans
landskaplan — likaledes, samma år, en dylik, lika gammal, finsk gynnare
benämnd Mikko, för att lära mig samma språk. Men huru det gick,
så lärde sig både Mikko och Johannes förr svenska, än jag, och Gabriel
lärde oss Finska. Likväl, ehuru jag ingenting i detta fall lärde mig,
var jag den första som, i en sednare tid, kraftigast ifrade för detta
språk. Min fader hade annars ett eget sätt att uppfostra sina barn.
Aldrig plågade han oss med såkallade „läxor“. Redan i min spädaste
ålder sysselsatte han sig ofta, i likhet med Grekernas „academici“,
med att endast tala och resonera, i det han förstod att — under
förtroliga och lärorika samtal — berätta mig en hop intressanta
händelser och historier; hvilka ofantligen roade mig, och fängslade min
nyfikenhet, — hvarigenom de gjorde ett fortfarande djupt och varaktigt
intryck på mig. Så t. ex. erinrar jag mig ännu huru han —
änskönt jag då var så liten att jag ännu icke ens kände
bokstäfverna — omtalte för mig Konung Gustaf I:s äfventyrliga vistelse i
Dalarne; huru han, gömd i halmlasset, på vägen till Marnäs i Svärdsjö,
träffades af de Danskes spjut, och huru han i byn Isala tröskade
i logan, och uti Utmelands by, i Mora socken, räddade sig för
Danskarne i en källare, m. m. Denna berättelse förstod han att afmåla så
lifslefvande och hänförande (vid det han på en stol utbredde en karta
öfver Sverige, och derå visade för mig hvarest provinsen Dalarne
ungefär var belägen); så att jag tänkte för mig sjelf — „den som
vore så lycklig att få bese alla dessa namnkunniga och märkvärdiga
ställen“! Och säg — hvad hände? Jo, 15 år sednare vandrade
jag både genom Österdalarne och Westerdalarne, och beskådade
noga alla dessa platser. Likaså då jag vid 14 års ålder ställde mig
i spetsen för åtskilliga jemnåriga ynglingar i närmaste granngårdar
— utgaf jag, åren 1810 och 1811, en Tidning kallad Jockas Posten
— väl ej från trycket, men jag skref, ensam, hvarje artikel deri,
både på vers och prosa (hvaraf jag ännu äger 2:ne små häften i
behåll) utan att då ens kunna ana det jag, par decennier sednare
skulle (år 1834) utgifva tvenne tidningar i sjelfva Stockholm, och
sedermera (åren 1846—1849) likaledes tvenne här i Helsingfors.
Med ett ord — i barnets veka sinne, och lifliga fantasi, spelar ofta
en gudafläkt, af hvad som detsamma tillkommer i en framtid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:04:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmognamn/0005.html
