Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLARA &AZUL 809
handlar den bekanta, även i Sveriges historia ingripande
episoden om spanjorernas uppehåll på Dyen 1808 och deras
lyckade myteri mot Napoleon. Som vanligt har Mérimée
också här en spännande intrig: en kärlekshistoria mellan en
spansk officer och en kvinnlig fransk spion. Men huvud-
figuren i stycket är den señares mor, och i henne har Mérimée
tecknat en visserligen ytterst frånstötande, men helt visst
verklighetstrogen karaktär, en slug äventyrerska utan varje
spår av elevation. Denna karaktär visar, att Mérimée icke
blott var romantikern, som älskade att blåsa såpbubblor och
skapa några fantasigestalter, utan att hos honom också fanns
fröet till en betydande realistisk författare. Det var dessa
båda motsatta riktningar, som i det följande ständigt kommo
att bryta sig mot varandra i hans författarskap.
1830 gav Mérimée ut en ny upplaga av Clara Gazul och
infogade i denna två nya stycken: 1’Occasion och le Carosse
du Saint-Sacrement, vilket senare väl torde vara hans mest
betydande dramatiska arbete, genomkvickt och graciöst. Men
den framgång, som han samtidigt hade såsom novellför-
fattare, gjorde, att han drog sig tillbaka från teatern, och
företrädesvis ägnade sig åt novellen. De uppslag han givit,
fullföljdes emellertid på 1830-talet av Musset, genom vilken
den art av romantiskt drama, som Mérimée skapat, nådde
sin högsta fulländning.
Mérimées smak för mystifikationen höll i sig. Två år eftei’
Clara Gazul publicerade han nämligen en samling illyriska
folkdikter, la Guzla (1827), som likaledes var en mystifika-
tion. I företalet till den andra 1842 utgivna upplagan har
han följande berättelse om arbetets tillkomst, och då detta
företal är ytterst karakteristiskt för Mérimée, skall jag här
i förkortad form återgiva det. I nådens år 1827 var jag
romantiker. Vi sade då till klassikerna: edra greker äro
icke greker, edra romare ej romare. Ni kan ej åt edra
arbeten ge lokalfärg, och utan lokalfärgen gives ingen fräls-
ning. Med lokalfärg förstodo vi detsamma, som man på
1600-talet menade med “les mœurs“. Men vi voro mycket
sturska över vår term och trodde oss hava hittat på både
ordet och saken. I följd härav beundrade vi blott främ-
mande och mycket gamla dikter; de skotska balladerna och
Cidromanserna föreföllo oss som oöverträffliga mästerverk,
just på grund av deras lokalfärg. Jag brann av begär att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
