Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO OOH STATSKUPPEN 721
Victor Hugo hade glömt, att han några år förut använt
den för Louis-Philippe. Emellertid hade han den 10 de-
cember den tillfredsställelsen att se Napoleon vald till re-
publikens president, till någon del tack vare skaldens våld-
samma agitation. Och nu väntade han belöningen: platsen
som undervisningsminister. Prinsen var ej ohågad därför,
men de andra medlemmarne i den tillämnade konseljen ville
ej hava Hugo till kollega, och så ströks hans namn. Denna
gång lät Hugo det passera, ty han visste, att Napoleon var
honom bevågen, han hoppades på ett ministerskifte, och
han stannade därför kvar i högern. I alla viktiga frågor
uppträdde han mot vänstern. Men då ministären den 31
oktober 1849 föll och en ny bildades av Rouher, Eould
m. fl. och även dessa vägrade att lämna honom den så
åtrådda ministerportföljen, blev han fullkomligt ursinnig och
gick över till den yttersta vänstern. I Les Châtiments
överhöljde han sedan denna ministär, av vilken han fåfängt
sökt bliva medlem, med de värsta smädelser, kallade dem
skurkar, Judas o. s. v., och sällan ha hatet och hämnd-
lystnaden tagit sig simplare uttryck.
Av sårad fåfänga hade Victor Hugo således i hast blivit
republikan, antiklerikal och socialist. Men han hade även
en annan baktanke. Napoleon hade 1848 valts till presi-
dent på fyra år och kunde enligt författningen ej återväljas
för nästa period. Högern hade ej velat släppa fram Hugo,
och han övergick därför till vänstern för att bliva dess
kandidat vid det blivande presidentvalet. Möjligen hade
detta gått, ty han hade inga farligare medtävlare. Men
denna beräkning korsades grymt genom Napoleons statskupp
den 2 december 1851, och nu greps Hugo av det vildaste
raseri mot den man, som han gjort allt för att draga fram.
Han blev en frihetens Aristides, och som sådan har han
också framställt sig själv i alla sina efter 1850 utgivna
skrifter. Hans uppträdande före november 1849 var visser-
ligen en obehaglig punkt, men han förnekade sedermera
helt enkelt alla fakta, som kunde vara obehagliga. Voltaire
hade handskats mycket obesvärat med sanningen, men i för-
mågan att ljuga var han en novis vid sidan av Hugo, som
ju ägde en fantasi, av vilken Voltaire ej var mäktig. Med
protokoll, brev och tidningsartiklar från denna tid har
emellertid Biró visat upp, att nästan varje uppgift, Victor
Sehück. Alimin litteraturhistoria. VI. 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
