Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Stendhal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690 LE BOUGE ET LE NOIB
också hans broschyrer en antiromantisk stridsskrift, ett in-
lägg för en realism inom diktningen. En dylik realism var
väl romantiken ej alldeles främmande, men Beyles påminner
snarare om Zolas än om Sturm und Drangs, och för de
franska romantikerna hade han alls ingen sympati. Seder-
mera yttrade han sig mycket nedsättande om dem alla.
Chateaubriand, som var religiös, var honom särskilt motbju-
dande, Lamartine var tom, Hugo löjlig och överdriven, Vigny
dyster och enfaldig, och i Racine et Shakespeare har han
ett mycket belysande omdöme om Nodier, vars romantiska
novell Trilby hade kommit ut året förut. Beyle mäter näm-
ligen en författares “romantik“ efter hans popularitet, hans
förmåga att skaffa samtiden största möjliga nöje, enär detta
visade, att han återgivit själva tidslynnet. Beyle kan där-
för nedskriva en sats som denna: “Hos oss är den popu-
läre Pigault-Lebrun mycket mera romantisk än den sensible
författaren till Trilby. Ty i Brest och Perpignan — vem
läser väl där Trilby?“ Romantiken hos Beyle är således
blott ett namn och ett namn, som snarast betecknar mot-
satsen.
Ej heller hans romaner kunna med någon större rätt
räknas till den romantiska litteraturen. Av dem är nog
den första den mest betydande — La Chartreuse de Parme
är närmast en repetition av den äldre — och jag skall här
därför blott sysselsätta mig med den. Titeln, Le Rouge et
le Noir, är tämligen obegriplig, men syftet är att giva en
tidsmålning av det franska samhället 1830. Realisten röjer
sig redan däri, att han med all sannolikhet fått uppslaget
från en brottmålshistoria i verkligheten. En seminarist,
Berthet, hade varit informator hos en mad. Michoud och
blivit hennes älskare. Sedan hade han kommit till en annan
familj, där han förförde dottern, som med honom fick ett
barn. Felet skulle emellertid repareras genom ett gifter-
mål. Men så träffade han åter mad. Michoud, misstänkte,
att hon skaffat sig en ny älskare, och av svartsjuka sköt
han på henne i själva kyrkan, blev arresterad, dömd och
avrättad. För dylika utbrott av “kraft“ var Beyle mycket
känslig, och innehållet i hans roman återger därför med
några förändringar Seminaristen Berthets historia. Men detta
motiv ur verkligheten söker han att behandla med Marivaux’
psykologi, och med all sannolikhet har dennes Paysan Parvenu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
