Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Benjamin Constant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
08 CONSTANT OCH MAD. DE STAKE
under hela tiden fasthöll och under olika regeringar sökte
att driva igenom, nämligen en konstitutionell, liberal sty-
relseform.
Constants ganska talrika politiska skrifter tillhöra Frank-
rikes historia, och på. dem skall jag icke gå in. Här vill
jag blott sysselsätta mig med hans roman Adolphe. Han
skrev denna, på endast två veckor, medan förbindelsen med
mad. de Staël ännu varade, men han tänkte icke giva ut
den, och först 1816, nära 10 år senare, lät han, i London,
trycka den första upplagan. Bakgrunden är hans eget för-
hållande till mad. de Staël. De hade, såsom vi minnas, på
hösten 1794 blivit bekanta med varandra, och på våren
följande år hade han följt henne till Paris. Mad. Récamier
berättar, att mad. de Staël till en början visat sig kall för
den lidelse för henne, som han lade i dagen, men då han
råkade i förtvivlan och hotade att begå självmord, gav hon
sig, och sedan blev det hon, som var den passionerade.
Constant däremot kände ganska snart denna förbindelse så-
som en boja, och så tidigt som 1797 skriver han till en
släkting, att han kände sig kuvad och undertryckt, att endast
pliktkänslan hindrade honom från att bryta bandet och att
han för att komma loss ville gifta sig med någon annan
— på vilken han ber att få anvisning. Men han hade icke
nog kraft att göra revolt, och förhållandet fortfor. 1802
avled Staël, och Constant ansåg då, att hans heder fordrade
att föreslå mad. de Staël, att de skulle ingå ett lagligt äkten-
skap. Men han friade mycket lamt, hoppades på ett avslag,
fick det, och insisterade ej. Mad. de Staël ville ej avstå
från sin samhällsställning som ambassadris och baronessa,
i varje fall ej giva sig vid första anfallet och sade därför
nej. Förbindelsen fortfor således på den gamla foten, men
han sökte allt mer och mer att bliva fri, och då hon reste
till Italien, följde han ej med. Den sista tiden upptogs av
ett ständigt gräl. Hans böjelse var alldeles förbi: “Kärlek!
Efter tio års förbindelse!“ Och på annat ställe skriver han:
“Jag är trött på den där karl-kvinnan, som sedan tio år
håller mig fjättrad. Alla vulkaner äro mindre eldsprutande
än hon.“ På hösten 1807 beslöt han att taga mod till
sig, definitivt bryta och underrätta henne om det tillämnade
giftermålet. Han red från Lausanne, där han bodde hos
en tant, till Coppet och förklarade där sin avsikt. Men nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
