Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Beppo och Don Juan - Tragedierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 DON JUANS BETYDELSE
tropi, hans tomhet, hans cynism — allt kommer här fram.
Och med en viss sanning kunde han därför förklara, att
hans epos var den moderna tidens, jämförligt med Homeros1,
men motsatt detta. Homeros hade fullkomligt dolt sig bakom
sitt diktverk, hade icke givit uttryck åt sitt individuella
själsliv, utan blott åt det helleniska folkets. Byrons epos är
däremot ända igenom individuellt, uttrycker blott skaldens
eget idéliv, och det självintresse, som är det känneteck-
nande för Rousseaus alla efterföljare, för Goethe likaväl
som för Chateaubriand och de tyska nyromantikerna, kom-
mer aldrig så ohejdat fram som i Byrons Don Juan. Men
rent estetiskt sett var detta ödesdigert. Don Juan fick
aldrig någon fast, konstnärlig form. Framställningen avbrytes
— särskilt mot slutet — av ständiga digressioner, och
den konstnärliga takt, som Ariosto haft, ägde Byron
icke. När intresset för Byrons bländande personlighet blek-
nat, förlorade ock hans epos en väsentlig del av sin drag-
ningskraft, även därför att det romantiska ideal, som här
förhärligas, icke längre är vår tids.
TRAGEDIERNA
Byron var en ögonblickets och intryckens man. Don Juan
var en-frukt av det liv, som han fört i Venedig. Men på
hösten 1819 mottog han två nya impulser, från Shelley,
med vilken han nu åter träffade samman, och från grevinnan
Guiccioli eller kanske rättare från hennes släkt. Både fadern
och brodern voro ivriga carbonari, svärmande för frihet och
för ett enigt Italien, och detta smittade Byron, som ju
redan förut var politiskt radikal och som hade den roman-
tiske poetens smak för ett underjordiskt politiskt spel. Den
första frukten av Byrons intresse för den rent italienska
frihetsrörelsen var den redan på sommaren 1819 skrivna
dikten The Prophecy of Dante, men mera betydande var
tragedien Marino Faliero, som författades året därpå.
I litteraturhistoriska arbeten sättes gemenligen detta sorge-
spel ganska lågt. Men som det synes mig med mycken
orätt. Marino Faliero var dock — detta kan knappt för-
nekas — den bästa engelska tragedi, som skrivits på två-
hundra år, ty sedan 1620-talet, då de sista renässanstrage-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
