Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Inledning - Den engelska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRHÅLLANDE TILL DEN TYSKA ROMANTIKEN 3 75
fantastisk dikt som The Rime of the ancyent Marinere ligger
i dess rent naturalistiska skildringar.
Men romantiken var dock romantik även i England. Ett
bland de mest karaktäristiska dragen för den tyska roman-
tiken var fantasiens och känslans genombrott, och så är det
ock för den engelska, såväl för den äldre gruppen, sjöskolans
medlemmar, som för de yngre, Byron och Shelley. Känslan
tar sig väl aldrig så obehärskade uttryck som hos die Stür-
mer und Dränger, och hur vilt fantastiska Coleridge och
Southey än äro, förlora de dock aldrig, såsom Novalis, all
kontakt med verkligheten. Men skillnaden mellan det nya
århundradets diktning och det föregåendes är dock påfallande.
Litteraturen får därför även i yttre måtto en annan karaktär.
1700-talets hade i alldeles övervägande grad varit på prosa,
det hade varit de stora prosaisternas århundrade. Roman-
tikerna däremot hava visserligen också en stor romanför-
fattare, Walter Scott, men nästan alla de andra avfatta sina
dikter på vers, och även Walter Scott slog igenom med sina
poetiska berättelser. Denna övergång från prosa till vers
berodde tydligen därpå, att det fanns något inom den
engelska romantiken, som icke kunde uttryckas på annat
sätt, just det romantiska, den stämning, som nu blivit en
huvudsak inom poesien. Detta röjer sig ock i själva vers-
formen. 1700-talets vers hade varit oratorisk, pompös; den
nya blir däremot hos några musikalisk, hos andra det van-
liga samtalsspråket, men hos ingen retorisk. Man lyssnar,
säger Taine, ej längre till orden, utan man får stämningar,
det är icke längre en författare, som talar, utan en män-
niska, man sätter sig över retorikens lagar för att fördjupa
sig i psykologien, man begagnar orden blott för att med
dem giva en aning om känslan, man experimenterar med
nya metriska former, ibland blott bizarra och avvikande från
allt föregående, men ibland ock konstnärligt funna uttryck
för det nya innehållet. Och i det hela voro engelsmännen
lyckligare än de tyska romantikerna i dessa metriska reformer.
Ett annat gemensamt drag för tysk och engelsk romantik
är, såsom jag redan påpekat, den nationella karaktären.
Redan hos förromantiken spårar man en tendens att få fram
det folkliga, det för en nation säregna, och denna tendens
återgår såväl till Montesquieu som till Rousseau. När sedan
romantiken bryter fram i Götz, är en bland huvudpunkterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
