Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Epos, idyller och ballader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 HERMANN UND DOROTHEA
rike 1792 och. därunder på nära håll fått se ett krigs gräslig-
heter; han har ock i evt särskilt arbete, Campagne in Frank-
reich 1792, skildrat dem. Med rätta fann han nu, att
Hermann und Dorothea skulle få ett vida större tidsintresse,
om händelsen förlädes till den franska revolutionens oros-
fyllda år. Flyktingarna komma således i dikten icke från
Salzburg, utan fly över Rhen för de franska trupperna och
passera där en liten tysk småstad på den högra Rhenstran-
den. Denna småborgerliga idyll är förträffligt och realistiskt
skildrad utan den tumstjocka sentimentaliteten i Luise och
utan dess sötsliskighet. Typerna äro, utan att Goethe går
djupare in i någon psykologisk analys, levande och natur-
liga: den något bråkiga, men genomhederlige och snälle
värden på Gyllene Lejonet, hans förträffliga hustru, för
vilken Goethes mor tyckes ha stått modellen, apotekaren,
också en hedersman, men litet om sig, och till sist pastorn
i byn, som är i den då så populära stilen. Hermann, son
till den burgne värden på Gyllene Lejonet, är en renhjärtad
tysk yngling, men i karaktäristiken står han tillbaka för
diktens kvinnliga hjälte, och såsom vanligt har Goethe
lyckats bäst i skildringen av “das ewig weibliche“. Doro-
thea är något av en Iphigenia, men i tysk småborgerlig
gestalt, och liksom hos den grekiska konungadottern är hen-
nes patos sanning och öppenhet. Men hon har också andra
karaktärsdrag, genom vilka bilden blir varmare och mera
realistisk än i dramat. I första rummet är hon en duktig
och hurtig flicka. Då fransmännen stormat in i hennes
bondgård, hade hon ryckt till sig en sabel, huggit ned en
av marodörerna och drivit de andra på flykten. Och hon
är god. På flykten tar hon sig an en stackars fru, som
just blivit förlöst, lägger henne och den nyfödde på en
flakvagn, dragen av ett oxspann, och får så sina skydds-
lingar med på de andra flyktingarnas tåg. På vägen möter
hon Hermann, och hon blyges då ej att av honom tigga
om hjälp för de olyckliga. Hon är på samma gång stolt
och ödmjuk. Då Hermann åkt ut för att hjälpa emigranterna
med livsmedel, avlagda kläder o. d. ser han en ung, starkt
byggd flicka med kraftiga steg gå bredvid ett oxspann, som
hon driver på. Hon stannar och säger till honom: “Jag
är icke van att be främlingar om gåvor, vilka ofta ogärna
givas blott för att bli fri för de arma. Men nöden tvingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
