Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethes ungdomskrets - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STURM UND DRANG 101
och då uppträdande sentimentalitet, ett svärmeri för det
“ömma hjärtat“, men alls icke för sedlighet i vanlig bor-
gerlig mening. Die Stürmer und Dränger voro i stället
romantiker, som i allt ville ställa sig i opposition mot “fili-
stern“, mot borgerlig moral, mot borgerliga sällskapsvanor,
borgerlig religiositet. Både i liv och diktning förföllo flera
av dem till en liderlighet, som kom att stå den franska
libertinismen ganska nära, och de drogo sig aldrig för att
framkasta etiska paradoxer, som kunde uppröra en hederlig
borgare. Denna moraliska frigjordhet var ett annat uttryck
för deras hänförelse för naturen i dess motsats till det bor-
gerliga samhällets tvång och fördomar. Snillet, övermän-
niskan, skulle enligt det nya programmet varken bindas av
estetiska eller av etiska regler, utan överallt skulle naturen
fritt få verka. Till formen framträdde därför den första
tyska romantiken såsom en brutal naturalism, som alls icke
behärskades av den klassiska skönhetskänsla, som vi funnit
hos Rousseau, t. o. m. hos Diderot, men som å den andra
sidan var ganska htet naturlig, snarare bombastisk och
svamlig. Denna naturalism är särskilt betecknande för
Sturm und Drang till skillnad från den senare nyromantiken.
Die Stürmer und Dränger röja ingen längtan till poesiens
sagoland, utan hålla sig inom verkligheten, och för Shakspere
såsom Midsommarnattsdrömmens skald hade de ej sinne. Så
till vida stå de också kvar på 1700-talets ståndpunkt, att
de ofta i sina arbeten förfäkta vissa satser, sociala refor-
mer o. d., och trots sin geniförgudning hylla de icke den
nyromantiska l’art pour 1’artprincipen.
Signalen till genombrottet gavs, såsom jag förut fram-
hållit, av Götz, och Goethe blev den nya rörelsens erkände
huvudman. Men hos “truppen“ fick litteraturen ett icke
så olika skaplynne mot hos mästaren, beroende därpå att de
“gemene“ saknade det skönhetssinne, som hindrade Goethe
från att förfalla till deras ytterligheter. De flesta hava
dock huvudsakligen intresse blott för den tyska litteratu-
rens historia, och jag skall därför här heller icke ägna dem
en mera ingående behandling, utan endast framhålla några
typiska arbeten.
Närmast till Goethe anslöto sig tre författare, som därför ock
blivit kallade “Goetheaner“, nämligen Wagner, Lenz och
Klinger. Av dessa var Heinrich Leopold Wagner den minst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
