Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Faust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 2 INNEHÅLLET I FAUST
han ännu en gång på med sin ungdoms mest betydande
dikt. Avslutat blev manuskriptet först 1831, året före
skaldens död, och utgiven blev denna andra del 1833. Han
hade börjat att skriva på detta drama, då han var en några
och tjugo års yngling, och de sista raderna nedskrev han,
då han var en åttiotvå års gubbe.
Viktigast för oss att känna är, vad Goethe avsåg med
sitt ungdomsdrama. Visserligen blev detta — och blott
delvis — tryckt först 1790, men inom litterära kretsar var
det dock känt redan vid mitten av 1770-talet, och vida
starkare än i Götz röjer sig här romantikens fullständiga
genombrott. Urfaust är icke, såsom Götz, en imitation efter
Shakspere, utan Goethe skapar här ett fullständigt nytt ro-
mantiskt drama. Det nationellt tyska i detta framgår redan
av versen, som varken är den franska alexandrinen eller den
från England lånade blankversen, utan den knittel, på vilken
Hans Sachs skrivit sina dramer. Denna romantik kommer
ock fram i själva sceneriet, en välvd gotisk studerkammare,
där grubblaren vid den svagt flämtande lampan sitter böjd
över sina pergamentsfolianter. Några ögonblick till, och så
öppnar sig det översinnligas värld, “jordanden“ uppenbarar
sig, och det blir “medeltidens magi“ som skänker dramat
dess färg. Men själv är Eaust ingen medeltidslärd, utan en
forskare från renässansens brytningsperiod. Han har blivit
led vid skolastikens innehållslösa boklärdom, insett det intiga
i denna, och liksom renässansens naturfilosofer vill han söka
tränga in i naturens eget liv och nå fram till den hemlig-
hetsfulla värld, som dolde sig därbakom. Såsom motsats till
denna eldsjäl ställer Goethe skolastikern Wagner, som tecknas
med en överlägsen satir. Han nöjer sig med glosan utan
något behov att tränga fram till anden, han är känslolös
för livets brokiga mångfald, värmes ej av naturens fägring,
och hans ärelystnad är hopens beundran.
Utom den allmänt mänskliga kontrasten mellan tvänne
olika själsliv föreligger här en motsats mellan den döende
medeltiden och renässansen. Men denna motsats döljer en
annan. Med en viss rätt kan romantiken, Sturm und Drang,
sägas vara den återuppståndna renässansen; den var det i
den starka livskänslan, i sinnet för naturen, i den våld-
samma individualismen, och för denna nya kulturrörelse
framstod “upplysningen“ såsom en återuppväckt skolastik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
