Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - De tyska upplysningsfilosoferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 24 REIMARUS
kade. För Tyskland hade denna tidskrift något så när
samma betydelse som Encyklopedien för Frankrike. Men
originell var den icke. Hettner, som bedömer Nicolai mycket
välvilligt, yttrar om lians Allgemeine Bibliothek: “Allt det
djärva och utvecklingskraftiga, allt det verkligt filosofiska i
den engelska och franska upplysningsfilosofien är här såsom
vildskott skjutet åt sidan, och intet har blivit kvar annat
än en prosaisk rationalism, som håller på kristendomens
alla så kallade grundsanningar och nöjer sig med att visa
från sig de förment yttre och godtyckliga tillsatserna i de
kyrkliga bekännelseskrifterna“. Nicolai var också en religiös
personlighet, gick hela sitt liv till skrift, och huvuduppgiften
för honom var alls icke att riva ned, utan i stället att förfäkta
tron på odödligheten och Guds existens. Vad han förföljde
var den religiösa intoleransen, som åtminstone i Preussen
ej var vidare tryckande, och i det syftet skrev han ock en
roman, Das Leben und die Meinungen des Herrn Sebaldus
Nothanker, som visserligen lär vara ganska klen, men som
slog an. Ty Nicolai hade snarare den bildade opinionen för
än emot sig. I motsats till Encyklopedien, som blev in-
dragen, förklarades också 1775 Allgemeine deutsche Biblio-
thek av regeringen för “ein nützliches Werk“.
Djärvare i sina slutsatser, ehuru djärv blott i tysthet var
en annan upplysningsfilosof, Hermann Samuel Reimarus
(1694 — 1768). De två arbeten, han utgav i tryck, 1755
och 1760, äro snarast uppbyggliga och gå ut på att bevisa
Guds existens och själens odödlighet, ehuru visserligen från
filosofisk synpunkt. Men han skrev också ett tredje arbete,
som han däremot icke vågade publicera: Apologie oder Schutz-
schrift für die vernünftigen Verehrer Gottes, som han blott
läste upp för några vänner. Efter hans död utgav Lessing
1774—1777 några kapitel därav i Beiträge zur Geschichte
der Literatur, och nu väckte dessa en våldsam uppståndelse
samt framkallade en polemik, som fick sin avslutning i Nathan
der Weise. För att dölja Reimarus’ författarskap — för
vilket ej ens dennes barn vågade stå — förklarade Lessing,
att han påträfiat det av okänd författare skrivna manuskriptet
i Wolfenbüttels bibliotek; sedan publicerades andra fragment,
men fullständigt har manuskriptet, som nu tillhör Hamburgs
Stadsbibliotek, icke utgivits. Det torde också vara över-
flödigt, då det numera naturligtvis är alldeles föråldrat och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
