Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spaniens och Italiens litteratur under 1700-talet - Italien - Gozzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652 GOZZI MOT CHIARI OCH GOLDONI
GOZZI
Goldonis styrka var hans observationsförmåga, den åskådlig-
het, med vilken han tecknade livet i Venedig. Men skall
man rikta någon anmärkning mot denne för övrigt så älsk-
värde författare, vore det den, att han var något “tilltäppt“.
Romantikens sagoland var honom okänt. Men århundradets
italienska litteratur har även en dylik skiftning, och för-
romantikens representant är här Carlo Gozzi.
Han var född 1722 och dog först 1806 samt tillhörde
en grevlig, fastän utarmad familj, vars flesta medlemmar voro
litterärt intresserade, ehuru med föga framgång. Carlo Gozzi
var en starkt konservativ natur, hatade av hjärtat alla nya
politiska, religiösa och filosofiska idéer, som kommit fram
på hans tid, han höll på gamla seder och bruk, särskilt på
de venetianska, ty han var en stark lokalpatriot, och han
kände sig upprörd över Goldonis försök att uttränga den
gamla, nationella commedia dell’arte. Lika förbittrad var
han på den andre av Venedigs då båda tongivande för-
fattare, abbé Chiari, särskilt för dennes “martellianska" vers.
Och så skrev han mot dem båda en satir, som spelades på
S. Samuele-teatern av Sacchis trupp, vilken med den fick
tillfälle att rikta ett hugg mot de tvänne konkurrenterna,
Vendramins trupp, för vilken Goldoni skrev, och Medebacs,
som nu fått Chiari till sin poet. Satiren, som riktar sig
lika mycket, t. o. m. mera, mot Chiari än mot Goldoni, har
formen av en commedia dell’arte. Figurerna äro således
de gamla maskerna, Tartaglia, Brighella, Trufaldino, Smeral-
dina m. fl., och rollerna voro icke utskrivna, utan improvi-
serades av aktörerna; vi kunna således endast bedöma stycket
efter det bevarade och tryckta sceneriet. Det hette L’Amore
delle tre melarance och uppfördes i januari 1761. Skulle vi
jämföra det med någon nu förekommande form av dramatik,
vore det närmast med ett studentspex. Det är mycket bur-
leskt, tämligen fantastiskt och osammanhängande, mest rent
“skoj“. Prins Tartaglia har drabbats av en tvinsot, från
vilken han kan botas, endast så vida han får sig ett skratt.
Han har nämligen fått i sig några av Chiaris martellianska
verser och därigenom blivit en hypokondriker för hela livet.
Emellertid tycka hans hemliga fiender, att han icke dör nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
