Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Émile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596 ROUSSEAUS UPPFOSTRING SLÄRA
samhälle, nödgas Émile, uppfostringsobjektet, lära sig en
god del av de vetenskaper, vilka enligt Rousseaus föregående
mening endast tjänat till att depravera människorna. Men
Rousseau bleknade nu aldrig för en inkonsekvens, och i
Émile hade han t. o. m. mod att nedskriva denna sats:
“Den, som icke kan uppfylla en fars plikter, har heller
icke rätt att bliva det. Varken fattigdom, arbete eller
människofruktan kan fritaga honom från plikten att giva
barnen föda och att själv uppfostra dem“. Men ehuru
han själv emanciperat sig från denna skyldighet, har han
i alla fall skrivit en uppfostringslära, som vid sidan av
vilda paradoxer innehåller uppslaget till den senare tidens
uppfostringsprinciper. Detaljerna tillhöra pedagogikens hi-
storia, och jag skall här blott fästa mig vid själva huvud-
dragen.
Émile, Rousseaus imaginäre discipel, har ingen familj och
uppfostras av sin guvernör. Då emellertid denne är en
representant för mänsklighetens under århundraden förvär-
vade kultur, således även för de fördomar, från vilka Émile
skall hållas obesmittad, borde Émile vara befriad även från
en dylik farlig handledare. Men då nu samhället en gång
finnes, kan Émile ej undvara honom, och han har den
sällsporda lyckan att till guvernör få den troligen ende
person, som har den riktiga uppfattningen d. v. s. Rousseau,
vars uppgift därför blev väsentligen negativ: att hålla eleven
fri från besmittelse från yttervärlden. Men förutsättningen
för Rousseau är densamma som för Locke: att discipeln är
rik och ej behöver fråga efter omkostnaderna. Visserligen
voro skolorna på 1700-talet till endast för fattigmans barn,
och de burgnas uppfostrades privat. Men en särskild gu-
vernör, som under hela uppväxttiden följde discipeln, kunde
endast en mycket rik far bestå sin son. Rousseaus upp-
fostringslära har därför endast betydelse för lorder eller
åtminstone för samhällets överklass. För lord Shaftesburys
guvernör var ju denna utgångspunkt fullt naturlig, men för
demokraten Rousseau förefaller den onekligen besynnerlig
och blir knappt bättre genom försvaret: “Den fattige be-
höver ingen uppfostran“. Här bör man dock erinra sig,
att Rousseau var en fiende till kulturen över huvud och
att han ansåg, att folkets barn blevo lyckligare genom att
utbildas till bönder eller hantverkare än till lärde eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
