Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - La nouvelle Héloïse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 BOMANENS INNEHÅLL
brev eller möjligen från de verkliga Heloisabreven, vilka,
såsom vi minnas, kommit ut i fransk översättning. Liksom
Abelard förförde sin lärjunge Heloisa, förför Saint-Preux sin
lärjunge Julie, och sedan kommer för bägge en ångerns och
botövningens tid. Hos baron d’Etange, som är bosatt på
sitt gods vid Genévesjön, hade man under baronens borto-
varo till informator för dennes dotter antagit en ung, oadlig
informator Saint-Preux, som emellertid äger naturens alla
företräden, är bildad, finkänslig, ädel. Han förälskar sig i
Julie och yppar för henne sin lidelse. Hon, söm äger en
Clarissas höga dygd, söker först kämpa mot, men tillstår
till sist sin böjelse. Båda stå på idealitetens högsta tinnar,
tala om dygd, plikt o. s. v., men hos Saint-Preux kommer
också lidelsen fram. På ett äktenskap vågade de ej hoppas,
ty båda hade klart för sig, att Julies far aldrig skulle vilja
giva sin dotter till en vanbördig. Men Saint-Preux föreslår
henne då, att hon likväl skall bliva hans. Hade jag, skriver
han, att välja mellan detta och ert hjärta, skulle jag ej
tveka. Men finnas väl dessa alternativ för dem, som naturen
själv vill förena? Ni säger, att tiden är dyrbar. Låt oss då
njuta den, som är: “Om man i en fjärdedels timma kan
leva tusen år, vartill tjänar det väl då att sorgset räkna
livets dagar“? Julie kämpar fåfängt emot, och denna kamp
mellan en kysk, ung kvinnas pliktkänsla och hennes kärlek
är väl det bästa partiet i romanen. Men i ett svagt ögon-
blick ger hon vika för älskarens lidelsefullhet, och sedan
kommer en våldsam ånger. De älskande skiljas, och till sist
böjer Julie sig för faderns vilja och äktar M. Wolmar. Där-
med är den första avdelningen avslutad.
Den andra har en helt annan karaktär. Julie är gift,
mor och en exemplarisk, klok hustru. Hon fyller samvets-
grant alla sina plikter, men — hon älskar icke sin man,
utan hennes hjärta tillhör fortfarande Saint-Preux. Wolmar
är emellertid, också han, en sällsport ädel personlighet, ehuru
han är ateist — alldeles som Saint-Lambert. Rousseau ville
nämligen, såsom han skriver i sina Confessions, visa, att
han stod över partierna. Encyklopedisterna, som nu blivit
hans fiender, voro ateister, och Rousseau, som stod på den
motsatta ståndpunkten, ville i sin opartiskhet framhålla, att
ateismen kunde förenas med den högsta moral. På denna
moraliska nobless ger Wolmar ett i våra ögon ganska egen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
