Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Teaterbrevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
582 ROUSSEAUS TEATERKRITIK
teater tog Rousseau till orda i Lettre sur les spectacles.
Redan titeln är ett litet mästerstycke. Brevet är skrivet
av “J. J. Rousseau, citoyen de Genève“ till M. D’Alembert
— och så följer på fyra rader uppräkningen av D’Alemberts
alla titlar. Denna motsättning mellan den enkle, flärdlöse
medborgaren och den lärde akademikern är genialisk. Själva
brevet är det icke mindre, och Rousseaus överlägsna stil-
konst framstår här i hela sin glans. Och den behövdes för
uppgiften. Rousseau, som själv varit dramatisk författare,
fortsätter här puritanernas, jansenisternas och ultramonta-
nernas kamp mot teatern, och han gör det på en tid, då
teaterns seger syntes fullt betryggad, och mot hela den
allmänna opinionen i Frankrike. Teatern var ju där nästan
allt, man levde kanske mera på teatern än i verkligheten,
och för Diderot och hans meningsfränder hade teatern blivit
den nya tidens predikstol. Men redan detta eggade en
bildstormare av Rousseaus lynne.
Ett skådespel, skriver han, verkar ju, i samma mån det
tilltalar våra lidelser, och en författare får icke bekämpa
utan i stället smickra dem. I London bör ett skådespel,
så vida det skall ha framgång, ge ett uttryck av engels-
männens hat mot fransmännen, i Tunis vill man se sjöröveri
o. s. v. Men teatern, säger man, väcker kärlek till dygden
och avsky för lasten. Tvärtom: uslingar som en Mahomet
framställas i en gynnsam dager, och hans brott försonas i
viss mån genom det storslagna i hans väsen. Även en
Phèdres naturvidriga kärlek ursäkta vi. Och Bérénice?
“Titus är ensam om sin mening — alla åskådarna skulle
hava gift sig med henne.“ På samma sätt är det med
komedien. Alceste framställes såsom löjlig och den tarvlige
Philinte såsom ett efterföljansvärt exempel. Hos Regnard
förhärligas skurkstrecket, och här känner sig Rousseau sär-
skilt upprörd över Le Légataire universel, där enligt hans
mening “de mest helgade rättigheter och naturens mest
rörande känslor förhånas“. Men i Paris må nu detta så
vara. Där äro människorna redan depraverade. Förskona
blott det lilla, moraliskt rena Geneve från denna utländska
kulturplanta! Där har man sina “cercles“, där borgarna
komma till sammans att tala i religion och sociala ämnen,
och skulle vi där få teatrar, så skulle arbetet och de enkla
sederna efterträdas av lyx, flärd och ytlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
