Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528 VOLTAIRES SENARE TRAGEDIER
beslutar han att i enviget bliva hennes riddare, kastar sin
handske till Orbassan och besegrar honom. Efter detta
sätter han sig, fortfarande okänd, i spetsen för normanderna,
och efter underverk av tapperhet slår han saracenerna och
dödar Solamir. Men hans förhoppning är blott att finna
döden, ty Aménaides förmodade otrohet har krossat hans
lycka. Först då han döende bäres in på scenen, får han
veta, att alltsammans varit ett misstag, och han dör då
lycklig över Aménaides kärlek. Naturligtvis dör hon vid
hans lik.
Denna ridderlighet, som här förhärligas, är fransk, och
på ett ställe yttrar Aménaide:
Ces généreux Français, ces illustres vainqueurs,
Subjuguaient l’Italie et conquéraient des cœurs.
On aimait leur franchise, on redoutai leurs armes;
Les soupçons n’entraient point dans leurs esprits altiers etc.
Men Voltaire var icke den, som ägde förmåga att anslå
några patriotiska strängar, och Tancrède skrevs för övrigt
under den för den franska nationalitetskänslan kanske mest
förödmjukande perioden i landets historia, det sjuåriga kriget,
under vilket de franska arméerna ledo beständiga nederlag
och då England plockade till sig de flesta av Frankrikes
amerikanska och indiska kolonier. Men detta framkallade
icke någon patriotisk reaktion. Man skrev visserligen smäde-
dikter i oändlighet mot den oduglige hertigen av Soubise,
men regeringens impopularitet var så stor, att man snarast
gladde sig åt Fredrik II:s segrar och Frankrikes nederlag.
Den ende författare under denna tid, från vilken man hör
några patriotiska toner, var den för övrigt föga betydande
odeskalden Lebrun. Men strax efter den för Frankrike så
skymfliga Pariserfreden (1763) uppträdde en dramatiker,
som verkligen kom med något nytt. Det var Pierre Laurent
de Belloy.
Belloy studerade först till jurist, men blev snart skåde-
spelare och kom med en fransk trupp till Petersburg och
där — fjärran från fosterjorden — utvecklade han sig till
en entusiastisk patriot: Plus je vis l’étranger, plus j’aimai
ma patrie — säger en av personerna i hans Siège de Calais.
Han började nu att skriva för teatern, men hans första
stycken hade ingen framgång. Först med le Siège de Calais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
