Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Beaumarchais och komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEAUMARCHAIS’ DRAMER 521
under ömma tårar, och de unga få varandra. När man
läser detta stycke, har man onekligen rätt att fråga: var
det icke en lyckträff, att författaren till Eugénie och La
Mère coupable kunde skriva två verkligt goda komedier?
Men denna lyckträff berodde utan tvivel därpå, att Beaumar-
chais i dem följde blott sin egen ingivelse, icke sin samtids
smak. I dem gav han ett fritt lopp åt sin naturell, i de
andra skrev han för teatern. Det är därför blott i dessa
två stycken vi hava den verklige Beaumarchais.
Båda komedierna hava en för Beaumarchais karaktäristisk
förhistoria. Le Barbier skrevs först, 1772, såsom en opéra-
comique och inlämnades såsom sådan till Comédie Italienne,
som emellertid icke ville uppföra den. Beaumarchais arbe-
tade då om den till en komedi i fem akter och erbjöd den
åt Comédie française. Den antogs och repetitionerna började,
men avbrötos därigenom, att författaren med anledning av
den tillämnade förut omtalade duellen sattes på Fort-d’Evêque.
Aret därpå togos de åter upp, och den första representa-
tionen hade redan annonserats, då den förbjöds av polisen
— det var just under Goëzmanprocessens mest spännande
dagar — och först den 23 februari 1775 kunde stycket
spelas, men — gjorde fiasko. Beaumarchais arbetade då i
största hast om det, drog ihop de fem akterna till fyra, fick
det så uppfört, och nu blev det en lysande framgång. Ännu
mera spännande var Figaros förhistoria. Komedien skrevs
1778, men det dröjde sex år innan den kunde uppföras,
och dessa år fylldes av en lidelsefull kamp, som erinrar om
Tartuffe-striden. 1781 inlämnades stycket till Comédie fran-
çaise och antogs, censorn hade ej heller något att invända,
men konungen, den beskedlige Ludvig XVI, som åhört en
uppläsning, sade bestämt nej : “det är avskyvärt, det får aldrig
uppföras.“ Men detta kungliga maktspråk hade en rakt
motsatt effekt mot den avsedda, alla togo parti för Figaro
utan att man kände till mer än förbudet. Aldrig — skriver
en samtida — har man hört orden förtryck och tyranni oftare
uttalas, än då man kom in på detta ämne, och striden om
Figaro blev en strid emellan den vacklande konungamakten
och frihetsvännerna. Det är då betecknande för situationen
på 1780-talet, att hovet och den högsta aristokratien ställde
sig på Figaros sida; stycket upplästes hos grevinnan de Lam-
balle, marskalken av Richelieu och spelades t. o. m. inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
