Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIDEROTS FÖRFATTARSKAP 483
för sina skrifters öden. De roade honom, medan han höll
på att författa dem, men sedan brydde han sig ej vidare
om dem.
Han blev heller aldrig någon stor författare. Då hava
visserligen i så hög grad som han inverkat på samtiden,
men hans skrifter hava haft tidningsartiklarnas öde: att
glömmas bort, sedan den fråga, som i dem diskuterats,
avförts från dagordningen. Delvis berodde detta, såsom
jag redan påpekat, på deras fragmentariska, aldrig fullt
genomarbetade form, delvis också på en annan sak. I det
praktiska livet saknade detta naturbarn takt, och såsom
författare saknade han smak — “il voit gros et il parle
gros“, säger en av hans biografer om honom. Men om
han än icke efterlämnat några skrifter, som äga ett för alla
tider bestående värde, har han skrivit en mängd, som
litteraturhistoriskt äro ytterst betydelsefulla, och vi skola
därför en stunduppehålla oss viddem. De kunna indelas
från två olika synpunkter, dels efter ämnena, dels efter
tiden, då de blevo bekanta, antingen före eller efter hans
död. Ty flera av de viktigaste äro postuma. Till dem
höra nästan alla hans romaner: La Religieuse, Jacques le
Fataliste och Le Neveu de Rameau, hans Salons, hans
brev till Sophie Volland, och flera av hans filosofiska arbeten,
bland dem hans förmodligen bästa: Le Rêve de D’Alembert.
Att så många av dessa filosofiska arbeten förblevo outgivna
under hans egen livstid, berodde nog emellertid ej blott på
hans likgiltighet för litterär ära, utan även därpå, att de
icke kunde utgivas; några av de oskyldigare, som verkligen
trycktes, blevo indragna och brända av bödeln.
Ur ämnets synpunkt kunna hans skrifter indelas i fyra
grupper: de filosofiska, de konstkritiska, romanerna och
dramerna, till vilka hans teoretiska undersökningar om dramat
i allmänhet ansluta sig. Vi börja med Diderots filosofi.
Hos denne otroshjälte fanns en underström av religiositet.
Han hade börjat studera hos jesuiterna och hade själv velat
bli jesuit, då hans far gjorde slut på dessa drömmar och
överflyttade honom till Collège d’Harcourt, där han tämligen
hastigt blev kvitt sin ortodoxi. Men från allt religiöst
svärmeri, om än i en annan form, kunde han ej befria sig.
Den förste tänkare, vars idéer synas hava gripit honom,
Var Shaftesbury, och han debuterade 1745 med en bearbet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
