Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIDEROTS KARAKTÄR 481
mera kaféerna, där han presiderade bland blott manliga
vänner. Dessutom tyckte han om att äta, föråt sig ofta,
och korresponderar mycket obesvärat med M:lle Volland om
de svårigheter, som han hade med sin mage. Men allra
bäst trivdes han i sin vindskammare vid rue de Taranne,
omgiven av papper, böcker och högar av korrektur, utan
krage, med öppet skjortbröst och iklädd en gammal natt-
rock, som han för bekvämlighetens skull också använde
som penntorkare. Och han blev alls inte ond, då en vän
kom och störde honom i hans arbete. Tvärtom. Ty var
det något, som Diderot tyckte mera om än att studera och
författa, så var det att prata — ehuru “prata“ kanske icke
är det rätta ordet. Diderot deklamerade och improviserade.
Konsten att konversera förstod han icke, och samtalet
utvecklade sig mycket snart till en monolog, där han själv
både kastade fram och besvarade invändningarna. Av denna
ordström fullkomligt berusade han sig — och för övrigt
även åhöraren — under denna kokade hugskotten i hans
huvud, och de flesta av hans idéer göra intryck av att
hava kommit till världen just under dylika samtal. Hans
skrifter äro blott ett eko av dessa improvisationer, och det
var framför allt i det personliga umgänget, som man fick
den verklige Diderot. Själv skriver han i en av sina
“Salons“: “Varför behagar oss en vacker skiss mera än en
vacker tavla? Därför att den har mera liv och mindre
form. I samma mån, som formen kommer, försvinner livet.“
Hans skrifter voro den utförda tavlan, hans muntliga im-
provisationer skisserna. Men i själva verket var han allt
för mycket naturbarn för att giva sig ro till att utarbeta
och konstnärligt utföra en tavla. Hans skrifter äro därför
mest utkast, fragment, ofta motsägande, och i själva verket
bekymrade han sig ganska litet om dem. Ibland gav han
ut dem, ibland slarvade han bort dem, och nästan de flesta
hava upptäckts efter hans död.
Han hade också naturbarnets livliga och lättrörliga tempera-
ment och dess mottaglighet för nya intryck — sak samma,
om dessa alldeles stredo mot varandra. Ständigt är han i
extas, han talar icke, utan deklamerar, han skriker, han
snyftar, han kastar sig till vännens bröst, och han blir lika
upprörd, vare sig situationen är verklig eller diktad. Men
stämningarna växlade mycket snabbt. Om ett porträtt, som
Schück. Allmän litteraturhistoria. V. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
