Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska vetenskapen - De engelska historikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 HUME SOM HISTORIKEK
var att teckna det samtida engelska statsskickets uppkomst.
Han började därför med författningsstriderna under James
och Karl I och förde teckningen fram till revolutionen
1688. Den första delen utkom 1754, den andra 1756.
Sedan gick han tillbaka i tiden, och de två nästa delarna
(1759) skildrade Tudor-tiden, varefter det hela 1761 av-
slutades med två volymer, som behandlade Englands histo-
ria från Julius Cæsar till Henrik VII.
Hume var ingen arkivforskare, utan nöjde sig med den
tryckta litteraturen, och senare forskare ha påpekat icke
så få misstag hos honom. Även har man anmärkt på hans
bristfälliga källkritik. Men han hade filosofens förmåga att
se de stora dragen och att i händelserna spåra en bestämd
historisk utveckling. Dessutom är han en elegant berättare,
och han är den förste historiker, som bestämt bryter med
naturrättsförfattarnas fördragsteori, från vilken icke ens
Montesquieu i Esprit des lois kunnat frigöra sig. Ett dy-
likt fördrag, i vilket individerna genom en frivillig överens-
kommelse skulle hava underkastat sig en statsmyndighet,
är enligt Hume en ren fantasi, och en överenskommelse av
detta slag hade i varje fall ej varit bindande. I stället är
lydnadsplikten förutsättningen för allt samhällsliv, och drif-
ten till ett dylikt ligger i själva människonaturen. Det
monarkiska statsskicket var naturligtvis ännu mindre grun-
dat på någon gudomlig instiftelse, utan hade kommit till i
det praktiska syftet att utgöra ett värn mot laglösheten.
Men trots det att Hume således i princip stod på en helt
annan ståndpunkt än den gamla jakobitiska och medgav,
att motstånd mot konungen i vissa fall kunde vara be-
rättigat, var han dock en utpräglad tory. Såsom sådan
bedömde han kampen mellan konungamakten och purita-
nerna, väl också därför att de señares religiösa bibeltro var
honom särskilt motbjudande. I detta fall kunde han ej
förneka upplysningens allmänna ståndpunkt. Och då han
sedan kom in på medeltiden, stod han fullkomligt oför-
stående inför denna. För honom var den blott en tid av
mörker, vidskepelse och barbari.
Samma syn på medeltiden vänder tillbaka hos den andra
av Englands betydande historieskrivare, den skotska präs-
ten William Robertson, vars främsta arbete är History of
Charles V (1769). Genom sina verkningar mest betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
