Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Walpole
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALPOLES BIOGKAFI 37 3
Författaren, Horace Walpole, var född 1717 och son till
den bekante statsmannen Sir Robert Walpole samt efter-
trädde före sin död (1797) sin brorson såsom lord av Oxford.
Han tillhörde således samhällets överklass, var fint bildad,
litterärt intresserad, särskilt bekant såsom en av samtidens
elegantaste brevskrivare, rik och en ivrig konstsamlare. Hans
roman framträdde först såsom en litterär mystifikation och
uppgavs vara “översatt av William Marshall, gentleman, från
det italienska originalet av Onuphrio Muralto, kanik vid
kyrkan S. Nicolaus i Otranto“. Enligt uppgift skulle detta
original föreligga i ett neapolitanskt tryck av 1529. Men
översättaren anser sig skyldig att i ett företal försvara den
gamla “gotiska“ berättelsen han nu utgav. Underverk, syner,
trolleri, drömmar och andra övernaturliga saker ha länge,
säger han, varit utmönstrade ur diktningen. Men så var ej
förhållandet, när författaren skrev sin bok, då trodde man
allmänt på dem, och författaren skulle ej troget hava skildrat
sin tid, om de icke fått spela in. En modern läsare be-
höver ej tro på dem, men han måste förstå, att de hand-
lande trodde på dem.
I den andra upplagan ansåg han sig kunna avkasta den
förklädnaden, han anlagt, och framlägger här sitt verkliga
syfte med romanen. Det var att sammansmälta två olika
slag av diktning: den gamla och den nya. I den förra
var allt fantasi och osannolikt, i den senare söker man med
största möjliga trohet återgiva naturen. Han hade strävat
eftei- natursanning och hade därför efter Shaksperes före-
döme ansett sig kunna även i patetiska scener låta tjänarna
tala sitt ohyvlade och naiva språk. Voltaire klandrar visser-
ligen denna blandning av högt och lågt hos Shakspere, men
själv hade Voltaire i sin ungdom tilltalats av de scener i
Hamlet, som han sedan fördömde. På något lika utförligt
försvar för det övernaturliga går Walpole icke in. Men det
möter oss dess starkare i själva romanen.
När denna börjar, skall det firas ett bröllop mellan Conrad,
son till Otrantos härskare Manfred, vilken blott äger denne
son. Han skall giftas med Isabella, dotter till markisen av
Vicenza, vilken såsom vi sedan få veta har bättre anspråk
på Otranto än Manfred, och på så sätt skola de bägge ätter-
nas anspråk förenas. Men just som bröllopet skall firas
och brudgummen går över borggården, inträffar ett under,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
