Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Roman och drama - Richardson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAMELA 323
att Mr. B. skall vara en så dålig representant för Vår
Herre.
Vie de Marianne hade gått tämligen ouppmärksammad
förbi. Pamela däremot fick världsrykte. I våra dagar före-
faller detta onekligen icke så litet orättvist. Vad stilen be-
träffar, är Richardson i Pamela vida mera omständlig än
Marivaux, och Marivaux är en bättre psykolog, ty han
genomskådar sin hjältinnas små svagheter, under det att
Richardson däremot faller ned i beundran inför sin utan
att sentera, att dygden är förenad både med världslig vis-
het och med ett puritanskt koketteri, som kanske är mera
genomfört än Mariannes. Men denna brist motväges av en
förtjänst hos Richardson. Såsom engelsman är han en ut-
präglad realist. Han ser skarpt och har förmåga att åter-
giva, vad han sett. Hans Pamela blir därför lika levande
som Marianne, han får med alla hennes karaktärsdrag, till-
talande och frånstötande, och utan att själv genomskåda det
själsliv, han tecknar, kan han dock genom sin realism fram-
ställa det för oss nästan lika levande, som den mera bildade
och mindre bornerade Marivaux i sin roman kunnat.
Men romanens popularitet berodde nog mindre på dess
realism och dess psykologi än på den tumstjocka moralen.
Ty såsom vi sett hade 1700-talet trots all libertinism ett
fullkomligt svärmeri för “dygden“. Detta dygdesvärmeri,
som har en av sina rötter i puritanernas reaktion mot renäs-
sansen och restaurationen, hade framträtt redan hos Addison
och Steele, återfinnes på fransk botten också hos Marivaux,
men är där ännu färgat av en viss graciös, litet skeptisk
rokokostämning. Hos Richardson få vi däremot en brutal,
klumpig, kälkborgerlig moral, som kunde begripas av de
breda lagren. Det hela var ju såsom en predikan med Guds
ord och ädla tankar, men mycket mera roande än predik-
ningar i allmänhet äro. Man kan därför förstå, att Pamela
slog an mera än Vie de Marianne. Och därtill bidrog nog
ock dess starkare sentimentalitet, ty denna går i ett ständigt
crescendo genom tiden. Från Pamela behöver jag blott
taga ett litet exempel, som förmodligen lockat tårar ur
tusentals ögon. Pamela är ute och fiskar samt lyckas få
upp “a lovely carp“. Men — skriver hon — “jag tog
den och kastade ut den igen. O, vilken njutning hade den
icke att åter få sprattla i frihet! Denna stackars karp på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
