Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Voltaire och Montesquieu - Voltaire som historieskrivare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 SIÈCLE DE LOUIS XIV
som han ägnade sitt förnämsta historiska arbete, Siècle de
Louis XIV. Här låg dock i någon mån ett bisyfte bakom:
att uppvisa en motsats till Ludvig XV:s tid. Under det
stora seklet hade litteraturens män varit aktade och ansedde,
konungen hade understött och uppmuntrat dem alla: Molière,
Boileau, Racine, Bossuet. Nu däremot var konungen alldeles
likgiltig för litteraturen, och snarast förföljde han varje
snille. Men denna kontrast var dock nog blott ett bisyfte,
och i Ludvig XlV:s tid såg Voltaire en av den mänskliga
kulturens huvudepoker. Den första, Pericles’, hade varit
grekisk, den andra, Augustus’, romersk, den tredje floren-
tinsk, Mediceernes, men den fjärde var fransk, Ludvig XIV:s,
och hade från Frankrike spritt sig till det övriga Europa.
Voltaire begår visserligen det felet, att han överdriver
Ludvigs personliga insats, men i detta fall stod han under
intrycket av hela sin tids uppfattning. Han medger, att
konungen hade sina fel, men trots allt man skrivit mot
honom, kan man enligt Voltaire ej uttala hans namn utan
vördnad och utan att förbinda detta namn med ett evigt
minnesvärt århundrade — man erinrar sig här Tegnérs
hyllning åt Gustaf III och den gustavianska tiden: det var
dock sol däri! Ludvig XIV — säger han — uppfyllde så-
som son alla sina plikter, och mot sin gemål iakttog han
“tous les dehors de la bienséance“, “han var en god far,
en god herre, alltid värdig i sitt offentliga uppträdande,
arbetsam med sina ministrar, punktlig i affärer, rättänkande,
talade väl och var älskvärd med värdighet“ — som man
ser hade Ludvig XIV mycket överseende historieskrivare.
Bossuet berömde honom för hans gudsfruktan, och Voltaire
prisade honom, därför att han mot sin gemål iakttagit “tous
les dehors de la bienséance!“ Men Voltaire var kanske mera
uppriktig än Bossuet. Att Ludvig XIV var despot, gene-
rade ej Fredrik II:s och Katarinas panegyriker. Man har
visserligen, fortsätter han, förebrått Ludvig XIV “des peti-
tesses“ såsom förföljelsen mot jansenisterna m. m. Men
även här uttalar Voltaire sitt hjärtas mening, ty när det
gällde jansenister, höll han själv icke vidare strängt på sin
religiösa tolerans, och det enda han klandrar hos konungen
var hans bigotteri under de senare åren. Hans stora olycka
var då det inflytande, under vilket han kommit till jesuiten
le Tellier, “och det förtjänar beaktande, att allmänheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
