Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Tragedien - Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VOLTAIRE OCH DEN ENGELSKA TEATERN 229
såväl innehållet som formen. Såsom jag sedan får tillfälle
att utveckla var det nu han lärde känna Lockes filosofi,
Newtons nya fysiska och astronomiska upptäckter, det fria
engelska statsskicket och den engelska religiösa liberalismen.
Det är dessa idéer, som spegla sig i alla hans följande
arbeten, och genom honom blev den franska tragedien ett
uttryck för den nya religiösa radikalismen, en stridsdikt
från att endast hava sysslat med några oskyldiga erotiska
problem.
Men under vistelsen i London gjorde Voltaire också be-
kantskap med den engelska teatern. Det första stycke,
Brutus, som han efter hemkomsten skrev och som påbör-
jats redan i England, står alldeles avgjort under inflytande
av Addisons Cato. Men därjämte har han icke kunnat
undgå att taga intryck av Shakspere — intryck, som han
själv förgäves sökte reda ut. Den sublima skönheten i
Shaksperes diktverk måste dock gripa ett snille som Vol-
taire. Men denna skönhet var så egendomlig, så avvikande
från allt, vad Voltaire lärt sig beundra, att han snarast
stannade i häpnad. Och i själva verket förstod han var-
ken Shakspere eller Racine. Han fäste sig vid vissa yttre
sidor i deras skådespel, men han förmådde aldrig tränga
in i diktverkens anda. Hans försök att estetiskt värde-
sätta Shakspere blev emellertid normgivande för hela den
europeiska uppfattningen under större delen av 1700-talet,
och det är Voltaire, som ligger bakom Leopolds bekanta
yttrande om Shakspere såsom en litteraturens “skogsmän-
niska“.
I den dedikation till Bolingbroke, som åtföljde den första
upplagan av Brutus, anställde han en ingående jämförelse
mellan fransk och engelsk teater, vilken är ytterst bely-
sande för smaken under århundradets förra del. Han fäs-
ter sig där först vid de franska tragediförfattarnes träldom
under rimmet: “Jag avundas er“ — skriver han till den
engelske lorden — “den lyckliga frihet, ni har att skriva orim-
made sorgespel. En poet, sade jag, är en fri man, som
gör språket till tjänare åt sitt snille. Fransmannen där-
emot är en slav under rimmet, nödsakad att stundom skriva
fyra verser för att få fram en tanke, som en engelsman
kan uttrycka med en enda. Engelsmannen säger allt vad
han vill, fransmannen blott vad han kan. Men det oak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
