Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Komedien - Le Sage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TURCARET 19 9
gigantiska svindlerier kunde frodas. Den bästa föreställ-
ningen om statens finanser får man kanske av budgeten
för 1708. Utgifterna beräknas till omkring 700 miljoner,
och för att möta dem funnos — 20. Anda till 1717 voro
statsinkomsterna då redan på förhand anvisade, och under
olika namn hade man utfärdat assignationer, papperspengar,
för icke mindre än 413 miljoner. Då bankerna — skri-
ver Lintilhac, från vilken jag lånat dessa uppgifter — väg-
rade att inlösa dem, råkade de små räntetagarna alldeles i
händerna på storspekulanterna. Dessa satte ett oerhört agio
på samma assignationer, som de ofta själva skrivit under
och för vilka de gått i borgen. De små ruinerades och
de stora blevo än penningstinnare.
Under denna kris voro de gamla samhällsklasserna på
god väg att alldeles förskjutas. Grenom spel och liderlig-
het hade adeln utblottats, medan samtidigt underklassen
genom ocker och bedrägerier kommit sig upp, och Le Sages
drama visar, huru dessa klasser frottera sig mot varandra.
Turcaret och hans gelikar hysa samma tysta beundran för
börden, som vi i våra dagar återfinna hos amerikanska
svinslaktare, och de sky inga pekuniära uppoffringar för att
komma in i denna krets. Adeln — le chevalier och la
baronne i stycket — säljer sig lika obesvärat åt dessa
pösande, simpla uppkomlingar, föraktar dem, hatar dem,
men smickrar dem och tar deras pengar. Och bägge ligga
i händerna på den lägsta klassen, betjänterna och kammar-
jungfrurna, framtidens folk, som till sist går segrande ur
denna klasskamp, tack vare dess mera frigjorda moral och
dess förakt för både M. Turcaret och M. le chevalier. Men
i denna pot bouille har Le Sage kastat in en bifigur, som
är en av det franska lustspelets kvickaste skapelser, “mar-
kisen“, rucklare och förfallen, men likväl så till vida ari-
stokrat, att han aldrig nedlåter sig till att smickra M. Tur-
caret, utan öppet visar honom sitt förakt, aristokrat icke
blott genom sin rang utan ock genom sin esprit. Inför
hans obarmhärtiga drift komma alla de andra till korta.
Karaktärsteckningen är här icke La Bruyères. Figurerna
kunna väl sägas vara typer icke blott från denna tid, utan
från alla — de finnas icke minst den dag, som i dag är.
Men de äro inga personifierade begrepp, utan ytterst skarpt
individualiserade, analyserade och nyanserade. Huvudperso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
