Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Komedien - Regnard - Piron och Gresset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 PIRON
han ingenting annat än roa. Hans drama är därför ej en
fortsättning på Tartuffe, Les femmes savantes och dessa
stora sociala dramer, utan på Les fourberies de Scapin och
M. de Pourceaugnac. Men i den stilen är han den yppersta
av Molières efterföljare, en härold för det tidevarv, nöjets
och den moraliska nihilismens, som kort därefter började
med la regence.
PIRON OCH GRESSET
Andra samtida lustspelsförfattare, som jag här måste för-
bigå, hava icke samma fart i handlingen som Regnard, icke
hans kvickhet eller hans goda lynne, och mera än Regnard
äro de beroende av La Bruyère. Så är även en grupp
författare mot 1700-talets mitt, av vilka de viktigaste äro
Pirón och Gresset. Ty de karaktärskomedier, för vilka de
blivit bekanta, äro skrivna i närmaste anslutning till dennes
typskildringar. Så är Pirons La Métromanie (1738), som
man än i dag i Frankrike sätter mycket högt, kanske i
följd av traditionens makt. Men det är svårt att få något
bestämt grepp på vare sig Pirón eller hans stycke. Själv
var han en glad, kvick, litet elak sällskapsmänniska, som
tyckte om ett gott bord och ännu mer om en eller helst
flera buteljer gott vin, med dåliga affärer och ett ej vidare
stadgat anseende, snarast en libertin, ehuru utan öppet
visir. Såsom författare försökte han sig i alla stilar, i den
larmoyanta, i den skabrösa, i Opéra Comique, i den högre
tragedien — Gustav Vasa var en av hans hjältar — och i
karaktärskomedien. Till den senare gruppen hör hans La
Métromanie, där han, i detta fall originell, gjort en skald,
en versentusiast till hjälte och där han i viss mån givit ett
självporträtt. Men karaktären hänger knappt ihop. I bör-
jan är Damis, poeten, snarast löjlig, en något tokig rim-
snidare, men förvandlas sedermera till en sympatisk per-
sonlighet med ett upphöjt förakt för denna världens goda
och med ett verkligt idealitetssvärmeri. A den andra sidan
finnas här flera mycket roliga scener, och det var väl de,
som skaffade pjesen dess rykte.
Gressets Le Méchant (1747) hade också en storartad fram-
gång, som kan förklaras av den briljanta formen. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
