Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Queen Anne - Swift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 4 TALE OF A TUB
Peter och huru mycket de brutit mot faderns vilja: deras
rockar sågo ju nu alls icke ut som då, när de mottagit dem
ur faderns hand.
För Martin och Jack uppstod nu frågan, huru de skulle
förfara. Jack, som blev fullkomligt fanatisk, sprättade bort
knappar, fransar, spetsar och alla dylika prydnader, som han
sytt på sin rock, men gjorde det med en sådan våldsamhet,
att hela rocken blev en enda trasa. Martin, mera försiktig,
ville framför allt skona rocken och avlägsnade därför blott
de nyheter, som utan skada för själva plagget kunde sprättas
bort. I sin fanatism utvecklade sig Jack snart till en lika
stor skurk som Peter, och hans egentliga uppgift i livet
blev att förarga denne och göra honom emot. Hela tiden
skröt han med sin trohet mot faderns testamente, hans sken-
helighet och hans hyckleri kände inga gränser, och genom
fanatismen omtöcknades hans förstånd, så att han slutade
såsom en vanvetting.
Sagans syfte är tydligen mindre att komma åt Peter än
den skenhelige, rent vidrige Jack, mot vilken Swift hyste
det gamla kavaljerspartiets rasande förbittring — hans farfar
hade, som han berättar, under inbördeskriget varit en bland
kung Karls trognaste anhängare, och puritanhatet tyckes
hava legat honom i blodet. Men även de högkyrklige stötte
sig på denna satir, och i deras ögon hade Swift ej behandlat
högkyrkan med nog aktning. Omdömet har upprepats av
våra dagars litteraturhistoriker, men enligt min mening hade
Swift fullkomligt rätt, då han bedyrade sin sagas högkyrk-
liga syfte. Att lägga in någon religiös salvelse i teckningen
av Martin var oförenligt med berättelsens ton, och för Swift
låg ju huvudvikten icke på försvaret, utan på anfallet. Där-
emot må det vara sant, att samma gyckel, som Swift tillät
sig med de katolska dogmerna och ceremonierna, samma
gyckel kunde en annan tillåta sig med de anglikanska, ty
de voro ungefär lika mycket och lika litet förnuftiga. Ej
heller Martins rock var i enlighet med faderns testamente,
och högkyrkan hade således en viss rätt att anse satiren
farlig. Men Swift var, som sagt, icke tänkare; han var en
partiman, som hade en sällsport skarp blick för felen och
löjligheterna i den åsikt, han förföljde, han var frigjord från
andras fördomar, men blott för att sitta dess mera fast i
sina egna. Och att hans gisselslag mot katoliker och puri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
