Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - Brytningen i den franska kulturen - Bayle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 BAYLES FILOSOFI
Är då — kan man fråga — Bayle blott negativ? Vill
han blott rasera och förstöra? Det är sant, att han med
sin kritik fullkomligt underminerat förhoppningen om en
förnuftsreligion i överensstämmelse med uppenbarelsen. Men
— säger Windelband, som här synes mig hava rätt —
Bayle är fjärran från att på grund av religionens förnufts-
vidrighet förkasta all religiös tro, och ärligare och i djupare
mening än Bacon upprepar han Tertulliani : credo, quia
absurdum. Han nekar, att det mänskliga förnuftet kan nå
någon säker kunskap. Med Descartes tvivlar han på sinnes-
kunskapens visshet, och mot honom även på självmedvetandets.
Han är icke ens övertygad om de matematiska axiomens
sanning, ty dessa kunna vara abstraherade ur erfarenheten
och behöva ej gälla för all framtid. Ingen kan således
mindre än Bayle dela upplysningsfilosofernas kolartro på det
mänskliga förnuftet. Det mänskliga förnuftet duger väl att
upptäcka de felslut, som gjorts med ledning av detta förnuft,
men ej att utan hjälp finna själva sanningen. Förnuftet
kan väl visa, att en tro är förnuftsvidrig, men ej att den
är osann, och Bayle stannar till sist vid två olika sanningar,
trons och förnuftets, tvänne olika världar, som falla alldeles
utanför varandra. Blott därigenom att människan tror på
det, som strider mot hennes förnuft, kan tron räknas henne
till förtjänst, ty att man tror det, som bevisas vara sant,
är självklart och kan ej räknas någon till godo.
Bayle hamnar således i en åsikt, som erbjuder vissa lik-
heter med Lockes. Denne antog, såsom vi minnas, tre olika
grader av visshet: den sensitiva, den demonstrativa och den
intuitiva, och av dessa satte han den intuitiva, genom vilken
människan nådde de religiösa sanningarna, högst. För Bayle
har tron en dylik intuitiv visshet. Väl kommer han häri-
genom blott till den individuella religiösa tron, och någon
försvarare av den ena eller andra konfessionen blev han
icke. Men själv ansåg han sig vara kristen. Jag dör —
skrev han till en vän — “såsom kristen filosof, övertygad om
och genomträngd av den gudomliga barmhärtigheten“.
Man har ansett, att denna ståndpunkt ej var Bayles verk-
liga, utan blott en förklädnad för hans destruktiva kritik.
Så uppfattades han under 1700-talet, och så har man även
senare betraktat dessa satser. Men Bayle gör icke intryck
av att vara en hycklare. Han hade en lågande hänförelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
