Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - De första engelska upplysningsfilosoferna - Shaftesbury
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAFTESBUEYS ETIK 25
Hans intressen voro övervägande psykologiska, moraliska
och. estetiska, och ehuru uppfostrad av Locke, för vilken han
hyste en sons tillgivenhet, intog han en ganska självständig
ställning till dennes kunskapsteori. Lör det omedvetna själs-
livet hade Locke knappt haft någon blick, och hans kritik
av de medfödda idéerna hade därför ej gått på djupet. Såsom
Shaftesbury påpekar, hade diskussionen förvillats av en olämplig
term: medfödda idéer i stället för instinkter, som följa med
själva naturen. Fågeln lär sig icke att flyga genom upp-
fostran, utan förmågan ligger i varje fågels natur; så även
människans drifter — de finnas potentiellt redan hos fostret
och äro därför medfödda, om än ej aktuella. Det är just
dessa instinkter, som binder individen samman med släktet,
och insikten härom driver Shaftesbury till en opposition även
mot Hobbes’ och Lockes ohistoriska och mekaniska teori om
naturtillståndet och samhällsfördraget. Det finnes icke någon
dylik skarp motsättning mellan naturtillståndet och primitivt
samhälle, utan båda äro blott relativa begrepp. De gå omärkligt
över i varandra.
Det är också det mänskliga instinktlivet, som utgör ut-
gångspunkten för Shaftesburys etik. Uppmärksamma vi
djurens psykologi, finna vi två olika grupper av drifter. Den
ena avser att tillfredsställa hunger, törst o. s. v.; den andra
är könsdriften. Olikheten dem emellan ligger däri, att de
förra avse individen, den senare släktet. Men även hos
människan finna vi samma skillnad: å den ena sidan en
serie egoistiska drifter, å den andra mer eller mindre altru-
istiska — kärleken till släktet, medlidande m. m. Men hos
människan finnas ock andra naturliga känslor, beroende
därpå, att hon i olikhet med djuret är ett förnuftigt väsen.
Hon har en känsla av aktning för det moraliskt sköna och
av motvilja mot det moraliskt fula, och denna känsla tillhör
människonaturen, är “medfödd“, ehuru det visserligen kräves
kultur eller uppfostran för att utbilda den. Människans av
naturen givna dragning till det moraliskt sköna kalla vi
dygd, och denna består i harmonien, i upphävandet av mot-
sättningen mellan de egoistiska och de altruistiska instink-
terna i vårt väsen. I denna harmoni ligger människolivets
lycka, den upplyftande känslan av att vi blott så till vida
sträva för oss själva, att vi därmed sträva för det hela.
Denna lyckokänsla stammar således företrädesvis från vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
