Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Fénelon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVIETISMEN 323
sig vidare uppbyggd, och hennes lära, den s. k. kvietismen,
höll nu på att komma på modet. Men så slog en av kyrkans
män, biskop Godet, alarm, och på M:me Guyons egen begäran
nedsattes en kommission för att pröva renlärigheten i hennes
arbeten. Den ledande mannen i denna blev Bossuet, och
dess “artiklar“, i vilka kvietismen förkastades, blevo färdiga
1696. M:me de Maintenon blev nu rädd för det kätteri, i
vilket hon hållit på att råka, Bossuet förberedde ett större
arbete mot kvietismen, och alla började att draga sig för
den stackars M:me Guyon. Den nästan ende, som icke över-
gav henne, var Fénelon, som förekom Bossuet och i början
av 1697 publicerade arbetet Maximes des saints, i vilket
han, om än icke i alla punkter, sökte försvara sin väninna.
Därmed inleddes en våldsam strid mellan den franska kyrkans
båda ledare, i vilken Fénelon alls icke skonade sin forne
beskyddare. Bakom låg, såsom nyss påpekats, en personlig
rivalitet mellan Monseigneurs och hertigens av Bourgogne
partier, men den djupaste grunden till sammanstötningen
har man nog att söka i bådas så olika karaktärsläggning.
Bossuet var i allt en förkämpe för det bestående, och i
mystiken vädrade han med rätta något revolutionärt, en indi-
vidualism, som stred mot hans älsklingsidé: den religiösa
enheten. Men å den andra sidan var det nog just detta,
som tilltalade den mera moderna Fénelon, och i denna syn
på frågan hade båda nog rätt. I kvietismen låg onekligen
något av protestantism, det var också bland protestanterna
den sedermera fann anklang, och såsom man numera funnit
existerar det verkligen en förbindelse mellan M:me Guyons
mystik och Rousseaus känsloreligion.
Emellertid var det klart, att Fénelon skulle besegras.
Bossuet förfäktade ju icke blott sin, utan ock Ludvig XIV:s
älsklingsidé, enheten, centralisationen contra individualismen,
och Ludvig, som aldrig tillhört Fénelons beundrare, beslöt
nu att mot revolutionären använda påvens auktoritet. Av
denne framtvingade han 1699 en bulla, som fördömde Féne-
lons Maximes, och redan förut, i augusti 1697, hade han
själv skipat rätt, avsatt Fénelon från den informatorsplats,
han innehade, och förvisat honom till sitt stift.
Gtan att knota böjde sig Fénelon för konungens och
påvens auktoritet, bar sin onåd med samma personliga vär-
dighet och samma grace, som han utvecklade i livets alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
