Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Komposition och karaktärsteckning i Racines tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄRLEKEN HOS RACINE 305
var detta inflytande icke, och svagheten i Racines diktning
ligger onekligen i den rest av preciositet, som trots hans
realistiska program ännn dröjt kvar. Den röjer sig först i
hans diktion, som ofta ligger en hel oktav högre än det
verkliga livets. Men den framträder ock i karaktärsteck-
ningen, i gestalter som Britanniens, Antiochus, Bajazet och
Xipharès (i Mithridate). Ty dessa trogna älskare erinra väl
mycket om Celadon och Artamène. Men de äro bifigurer,
och i målningen av de ledande personligheterna begagnar
Racine fullt äkta färger.
Att han just valde kärleken som motiv berodde dock nog
mindre på detta inflytande från den romaneska tragedien
än på hans realism. Ty kärleken är säkerligen den mest
allmänmänskliga lidelsen och tillika den, som har de rikaste
skiftningarna. Den dramatiker, som väljer kärleken till
motiv, når således fram till den allsidigaste bilden av det
mänskliga livet. Hos Racine möta vi den såsom moders-
kärlek, såsom svartsjuka, såsom den unga flickans svärmeri
och den mogna kvinnans lidelse, såsom brottslig, såsom sen-
suell och såsom ideal, och han har tecknat den både med
psykologisk skarpblick och med en realism, som gick så långt
som den franska scenen då kunde tillåta. Det finnes folk
— skrev han i företalet till Andromaque — som klandrat,
att jag låtit Pyrrhus brusa upp mot Andromaque och att
han till varje pris vill äkta sin fånge. “Jag medger, att
han ej är tillräckligt undergiven den älskades vilja och att
Celadon bättre känner till, vad som menas med en fulländad
kärlek. Men vad skall man göra ? Pyrrhus hade inte läst
våra romaner, till sin naturell var han häftig, och alla hjältar
äro ej sådana, att de kunna bli en Celadon.“
I dessa ord ligger hans program för karaktärsteckningen —
även denna skulle vara sann, återgiva det verkliga livet, om
än med det starkare patos, som den tragiska dikten fordrade,
och om han vid planläggningen tagit de starkaste intrycken
från Boileau och dennes fordran på “raison“, så var Molière
här hans läromästare. Corneilles gestalter hade alla varit
mer eller mindre abstrakta, konstruerade av författaren, utan
några förebilder ur det mänskliga livet. Den själsförmö-
genhet, som hos dem är den härskande, är viljan, och ju
mera deras vilja lyckas kuva deras lidelser, dess mera
hjältar, dess mera övermänskliga äro de, och Corneille märker
Schilck. Allmän litteraturhistoria. IV. 2Q
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
