Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Komposition och karaktärsteckning i Racines tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN PSYKISKA KONFLIKTEN 303
förutses, och. katastrofen följer med ren nödvändighet såsom
ett resultat av de krafter, som kolliderat och påverkat var-
andra. Lika oviss är utgången i Britanniens: skall Nero
bliva sina lidelsers slav eller skall Burrhus kunna stålsätta
honom mot dem? Resultatet framkallas av en serie allt
starkare och starkare impulser — fruktan för Britannicus,
kärleken till Junie, otålighet över moderns förmynderskap —
och i följd av dessa impulser slår vågen slutligen i en viss
riktning. Enklast även i detta fall är Bérénice: skola bägge
de älskande kunna böja sig för pliktens bud, skall deras
kärlek segra eller skall Bérénice välja en frivillig död?
Därom sväva vi i okunnighet ända till sista scenen, ty det
hela är en fortsatt kamp mellan olika krafter. Konstnär-
ligast är måhända Phèdre. Då dramat börjar, förefaller blott
en lösning möjlig: Phèdre skall förtäras av sin tysta sorg,
utan att hava yppat sin lidelse. Men så inträder den nya
situationen: Theseus’ förmodade död. Phèdre kan nu ej
återhålla bekännelsen om sin kärlek, och då Theseus sedan
oförmodat uppenbarar sig, står hon inför honom som en
brottslig maka. I sin förtvivlade belägenhet har hon ej nog
sinnesnärvaro att lägga band på Oenones olycksdigra hjälp-
samhet, och sedan följer katastrofen med samma oblidkeliga
nödvändighet: en kvinna som hon kan ej överleva sitt brott.
För en dylik kamp behövas blott några få timmar, och
tidens enhet var därför aldrig något band på Racine; den
var helt enkelt en naturlig följd av kompositionen. Hand-
lingen, som hos Corneille ännu varit yttre, är här uteslu-
tande psykisk och faller därför utanför tiden. För en dylik
psykisk konflikt kräves strängt taget ej heller något visst
rum — den klassiska antichambren stöter därför knappast,
och det problem, som Corneille med sin yttre handling aldrig
kunnat lösa, löses här så utan all ansträngning, att vi ej
ens tänka på det.
Att den tragiska handlingen skulle vara en uteslutande
psykisk konflikt, var för Racine fullkomligt klart. Det sista
farväl, som Bérénice säger till Titus — skriver han i före-
talet — “och den ansträngning det kostar henne att skiljas
från honom, är icke det minst tragiska i stycket, och jag
vågar säga, att denna scen i åskådarnes hjärtan förnyar den
känsla, som det övriga kunnat väcka. Det är icke nödvändigt,
att det är blod och dödsfall i en tragedi. Det är tillräckligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
