Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Racines biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 80 RACINE OCH PORT-ROYAL
komma fram, röja sig ock i en annan strid, i vilken Racine
vid denna tid kastade sig in. Den forne lärjungen i Port-
Royal hade blivit ett “världens barn“, vars syndafall gått
ända därhän, att han skrev för den av de fromma i landet
så avskydda teatern — det var ju nu, som striden om
Tartuffe pågick som häftigast. Hans faster, som var nunna
i Port-Royal, hade också i de mest bevekande ordalag be-
svurit honom att övergiva detta syndfulla liv. Men tyvärr
skulle han i hennes ögon sjunka än djupare, ända därhän,
att han anföll själva Port-Royal. Anledningen var denna.
Den förut omtalade författaren Desmarets hade utgivit en
skrift mot jansenisterna, och på denna hade Pascals vän
Nicole svarat. Racine, som hade en sjuklig sårbarhet för
all kritik, trodde nu, att en passus i detta svar syftade på
honom: “en teaterförfattare är en offentlig giftmördare, som
förgiftar visserligen ej de trognas kroppar, men deras själar
och som därför kan anses skyldig till massor av andliga
mord“. Racine beslöt att giva svar på tal och utgav i
januari 1666 ett öppet brev till Nicole, vilket onekligen är
ett mästerstycke i elak persiflage och som visar, att Racine
förträffligt tillägnat sig den stil, som Pascal använt i Lettres
provinciales. Men om brevet än röjer, att Racine hade en
stor begåvning som satiriker, hedrar det dock knappast hans
hjärta, ty det var dock mot forna vänner och lärare, han
vände sig. Ett andra brev, som var ännu elakare, förblev
på den rättänkande Boileaus råd outgivet under Racines
livstid, och på äldre dagar, sedan han åter blivit “from“,
ångrade Racine själv djupt denna förlöpning.
Men jag återvänder till Racines dramatiska författarskap.
La Thèbaïde och Alexandre voro ännu blott förberedelser, för-
söksarbeten, och genombrottet i Racines diktning skedde
först med Andromaque, som i nov. 1667 uppfördes i Hotel
de Bourgogne, efter att först hava spelats inför hovet.
Hjältinnans roll utfördes av Racines älskarinna, Madame Du
Parc, som han nu förmått att övergiva Molières trupp för
att kreera huvudrollen i det nya stycket. Representationen
blev en avgjord framgång, men framkallade ock en bitter
kritik, som upprepades vid Racines alla följande stycken.
Till en väsentlig del var denna kritik av en småsinnad
natur, utan några bärande idéer, hätsk och personlig. Här-
till var han själv icke utan all skuld, ty den så ytterst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
