Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - La Fontaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 LA FONTAINES MORAL
bland helgonens tal! Och nu får han en belöning i stället
för straff. Moralen är:
Amusez les rois par des songes,
Flattez-les, payez-les d’agréables mensonges:
Quelque indignation dont leur cœur soit rempli,
Ils goberont l’appât; vous serez leur ami.
Kung Lejon är brutal, grym och lättlurad — alldeles
som i den medeltida dikten — men i det praktiska livet
är det klokast att böja sig för den mäktige: eken brytes
av stormen, som den förmätet söker stå emot, men vassröret,
som ger efter, skonas. Mest karaktäristisk för denna folkets
och La Fontaines egen principlöshet är därför kanske fabeln
om läderlappen. Först råkar han ut för en vessla, som är
dödsfiende till råttorna, men räddar sig med att förklara,
att han alls inte är någon råtta, utan en fågel. Från en
annan vessla, som däremot är fågelfiende, slipper han undan
genom att nu utge sig som råtta — “den kloke måste, allt
efter som folket är, ropa: leve kungen! Leve ligan!“
Längre i fördomsfrihet kan man ju icke gå. Men en sak
håller La Fontaine i alla fall på, och det är friheten: den
utsvultna vargen har det dock bättre än den feta bandhunden.
En moral sådan som fablernas kan just icke förkunnas
med någon salvelse, sådan som den tyska reformationstidens
fabelförfattare använde, och La Fontaine gör det ej heller,
utan framlägger dem med en älskvärd humor, icke utan en
viss självironi. Ehuru man gjort honom därtill, var han
därför minst av allt någon moralist. Visserligen var han,
så föga han än reflekterade, en skarp psykolog, nästan lika
skarp som La Rochefoucauld, men han känner icke något behov
att dissekera människonaturens uselhet, utan talar blott om
vad han sett utan att vilja undervisa och utan att förlora
sitt goda lynne. Han är en realist, som njuter av att
teckna verkligheten, och ehuru han kom att välja den di-
daktiska fabelns form för sina små deliciosa miniatyrer, låg den
pedagogiska synpunkten alldeles fjärran från hans naturell.
Det är också framför allt genom denna förmåga att åter-
giva, vad han sett, som La Fontaine tillhör klassiciteten,
men han gör det ock genom sitt psykologiska intresse och
icke minst genom sin folkli^het. Ty i detta fall är han
Molières like: det är folkets iiktarter, fableau och fabel, som
han förvandlat till konstverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
