Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - La Fontaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 LA FONTAINES FABLER
framtiden mera iakttaga det passande, avhöllo honom från
att fortsätta med dessa roliga och skabrösa versberättelser.
Innerst sett är moralen knappt en annan i hans så be-
römda fabler, av vilka den första samlingen utkom 1668
— flera andra följde sedan efter. Icke heller här har han
uppfunnit själva innehållet, utan lånat detta från äldre sam-
lingar, särskilt från Phædrus, och intresset anknyter sig
således blott till behandlingssättet.
Själva diktslaget förefaller till en början just ej hava
legat för La Fontaines naturell. Fabeln hade ju särskilt
under reformationstiden varit ytterst populär, framför allt i
Tyskland, just emedan den så förträffligt lämpade sig för
att uttrycka tidens snusförnuftiga, spetsborgerliga moral,
och denna moral hade mycket få beröringspunkter med den,
som hyllades av Jocondes författare. Likväl lyckades La
Fontaine förträffligt att forma om fabeln till ett uttryck
för sin egen naturell — kanske även därför att fabeln
dock är en poesi för barn och La Fontaine alltid förblev
ett barn, naiv och omedelbar. Fabeln är också ett antikt
diktslag. Och La Fontaine hade trots sina klena studier
en sannare och friskare uppfattning av antiken än Boileau.
Det tilltalande i den antika poesien var för honom dess
realism, dess åskådlighet och dess naivitet, och det är just
dessa drag hos den æsopiska fabeln, som komma fram i La
Fontaines omdiktningar, vida mera än i originalen. Till
sist var han en oförliknelig berättare, en född epiker, och
även denna talang kom här till användning; i motsats till
1500-talets tyska fabelförfattare är berättelsen för honom
huvudsaken och den moraliska tillämpningen, som för övrigt
ofta saknas, något relativt oväsentligt. Mot åskådligheten
och knappheten skulle ej ens Maximernas författare kunnat
haft något att erinra. I stilen är La Fontaine kanske
Frankrikes främste klassiker, och det är väl även detta,
som framför all skapat hans popularitet.
Man har anmärkt, att hans fabler ej röja någon skarpare
observation av djurens liv och att han gör sig skyldig till
massor av zoologiska och botaniska bockar. Men i själva
verket ville La Fontaine alls icke skildra några djur. Klassi-
citetens hela intresse koncentrerade sig kring människan,
så hos Racine och Molière, och så även hos La Fontaine.
Det är människan, som han tecknar i alla sina fabler, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
