Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molière såsom karaktär och skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOLIÈRE OCH DEN SPANSKA KOMEDIEN 2 6 7
under renässansen åter uppstod, var det till en början blott
såsom en osjälvständig kopia av den nyattiska komedien;
den skildrade således faktiskt grekiska samfundsförhållanden
efter romerska förebilder, var kopior av kopior, och så gör även
Molière i L’Etourdi. Endast några få av Ariostos efterföljare
— såsom Machiavelli och Aretino — visade tendenser att
utveckla denna komedi till en skildring av det samtida italienska
samhället, men den komedi, vid vilken italienarna i allmän-
het stannade, var ett lustspel, som lade en avgörande vikt
vid själva intrigen — såsom i den nyattiska komedien —
under det att karaktärs- och sedeskildring alldeles försum-
mades.
I det hela kan detsamma sägas om det spanska lustspelet;
även här var den roande och spännande intrigen huvudsaken;
de spanska dramatikernas styrka var den livliga fantasien,
de voro överlägsna berättare, men alls icke lagda för en
realistisk observation av själslivet och den samtida spanska
kulturen — såsom de picareska romanförfattarna varit. A den
andra sidan stod den spanska komedien onekligen även i
denna punkt oerhört över den italienska. Spanjorerna kopie-
rade ej några nyattiska komedier, utan valde dock ämnen
från samtidens Spanien, och i Comedia de figurón gjordes
åtminstone en början till en karaktärsteckning. Det var
också härtill Molière anknöt, och hans första stora komedi,
Ecole des maris, är direkt påverkad av ett spanskt lustspel.
Däremot kände kan ej den engelska komedien, som här
kommit vida längre. Shaksperes lustspel voro visserligen
snarast förlagda till ett romantiskt drömland och avsågo ej att
skildra ett samtida engelskt liv, men vid sidan av detta
romantiska lustspel fanns ett annat, realistiskt, vars främsta
representanter voro Dekker och Chapman samt framför
allt Ben Jonson. Realismen är här likväl av en helt annan
art än Molieres, mera tungfotat engelsk, mera fotografisk,
mindre fantasirik och utan den klassicitetens grace, som
Molière dock bevarat även i sina mest realistiska stycken.
Realismen i det ena fallet verkar såsom kraftig engelsk stout,
i det andra såsom skummande fransk champagne. Dessa
engelska sedeskildringar hava ej heller det sprittande glada
lustspelslynnet i Molières stycken, Ben Jonsons satir är av
Swifts och Hogarths lynne, bitter och misantropisk, utan den
Molièrska komediens glada skratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
