Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molières sista dramer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LES FOÜBBERIES DE SCAPIN 255
Till samma grupp av dramer, som stå i något beroende
av den nyattiska komedien, kan man ock räkna Les Four-
beries de Scapin (1671), där Molière fått uppslaget från
Terentius’ Phormio. Men detta har han kombinerat med så
många andra motiv, särskilt från den italienska och franska
farsen, att det hela verkar närmast såsom en förädlad italiensk
maskkomedi, såsom det glada skälmstyckets apoteos, så gnist-
rande roligt, så uppsluppet, så fritt från all surmulen moral,
att man har svårt att förstå, att Boileau, som dock var ett
geni, kunde vara en så principfast estetiker, att han hade
hjärta att bryta staven över detta utbrott av gott lynne —
detta lynne, som trots de italienska och antika inslagen är
så äkta franskt. Ty det är Panurge och den medeltida
fableauen, som här gå igen.
Både L’Avare och Les Fourberies de Scapin voro skrivna
direkt för folkteatern i Palais Royal. Men Molières flesta
stycken under denna tid författades för hovet, och även här
gjorde han en högst märklig, rent folklig, insats. Redan
tidigt under renässansen hade man i Frankrike efter italienskt
mönster börjat uppföra baletter, maskerader eller — för att be-
gagna 1600-talets svenska uttryck— “upptåg“; icke mindre än
sex band dylika hava i våra dagar utgivits av Paul Lacroix.
Särskilt populära blevo de efter Frondens slut, och den,
som då försåg hovet med de behövliga texterna, var en nu
bortglömd, men på sin tid ganska firad poet, Benserade.
Det var honom, som Molière på 1660-talet kom att efter-
träda, och han skapade då en ny form för dessa hovupptåg:
la comédie-ballet, såsom Mélicerte, Pastorale comique o. s. v.
Han medverkade även vid en blandform mellan tragedi och
balett, i Psyché, som han skrev tillsammans med Quinault
och den gamle Corneille (1671). Men ehuru Molière i Mélicerte
visade, att han ägde en ganska stark lyrisk ådra, passade ej
denna genre för hans begåvning — den tillhörde ju mera
barocken än klassiciteten. Han förstod emellertid även här
att hävda sin realism och skapade ett nytt balettdrama,
vars förbindelse med hovupptåget man i våra dagar ofta
förbiser.
De fem dramer, jag avser, äro Georges Dandin (1668),
M. de Pourceaugnac (1669), Le Bourgeois gentilhomme
(1670), Le comtesse d’Escarbagnas (1672) och Le Malade
imaginaire (1673). Alla äro mer eller mindre intimt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
