Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Le Misanthrope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 LE MISANTHROPES BETYDELSE
thrope såsom tragedi. Det kan ej heller lida något tvivel,
att det varit i Molieres skola, som han lärt sig både den
nya människoskildring och den dramatiska byggnad, genom
vilka Andromaque gjorde epok i den franska tragediens
historia.
Ty även den dramatiska byggnaden i Le Misanthrope är
alldeles ny. Där finnes ingen intrig. Det händer egent-
ligen ingenting alls, och stycket slutar helt enkelt därmed,
att två varelser skiljas för att var och en vandra sin egen
väg i livet. Det är blott några personer, som konversera
i en salong, och likväl så krossas ett stort och ädelt hjärta!
Händelsedramat hos Corneille och Quinault har här för-
vandlats till ett själsdrama, där hela intresset knyter sig till
den psykiska konflikten, alldeles som senare hos Racine. De
tre enheterna, som Corneille haft så svårt att underkasta
sig, hava för Molière blivit en klädnad, som han utan den
ringaste ansträngning låter sitt drama bära — så lätt, att
man ej tänker på den. Allt tilldrar sig — fullkomligt osökt
— i Célimènes salong, och det hela utspelas på några få
timmar. Även i den punkten var Molière Racines läromästare.
Och Molière visar sig här till sist hava sprängt de skrankor,
som renässansens estetik uppställt för dramat och som för
hans vän Boileau voro så sacrosancta. Den skarpa skillna-
den mellan tragedi och komedi är här upphävd, och Molière
— även i den punkten realist — har gjort sitt drama blott
till en spegelbild av det mänskliga livet, obekymrad om,
huruvida han här bröt mot några regler eller ej. Ty ehuru
till namnet en komedi, är Le Misanthrope en tragedi, om
än icke enligt det då gällande estetiska receptet. Personerna
tala icke från koturnén, där flyter intet blod och tömmas
inga giftbägare, men den kamp, som här utkämpas, är vida
allvarligare än i samtidens högtravande tragedier. Och trots
all verklighetstrohet har dramat i formen samma klassiska
idealitet som Racines tragedier. Människorna äro det dagliga
livets, men de stå dock på ett högre plan. Någon egentlig
komik förekommer här icke, knappt något farsmotiv. Men
Molière är icke hela tiden seriös, utan långa stycken faller
satirens löje över handlingen, och vore icke 1600-talets
ideala diktion, denna patina från Racines århundrade, skulle
man tro sig läsa ett fullkomligt modernt drama från 1800-
talets slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
